Stuff is (finally) happening
- Date:
- Category: The Book
Jag har blivit med evenemang!
Det känns ungefär som om man hade varit gravid och äntligen kommer det där älskade barnet ut (just kidding, I’m not that stupid). Äntligen har releasefesten spikats och det blir den 20 september på Obaren i Stockholm.
Okej, det kanske inte alls känns som att föda. Det känns nog mer som att skita på ett riktigt efterlängtat toabesök.
Det här blir (typ) min första releasefest, så det har varit många frågetecken för mig: vart kan man vara? Borde man läsa högt ur boken? Borde det hållas tal? Kan jag ha liveband? Borde jag bjuda drottning Silvia? Kan jag shotta istället för att dricka bubbel?
Ni vet, de viktiga frågorna.
Men nu är det äntligen bestämt att min kära vän Sanna Ohlgren, aka Sun Owl, ska spela på festen. Och det kommer bli tal och högläsning ur boken och väldigt, väldigt många dåliga skämt (jag ber om ursäkt i förväg för dem).
Checka in evenemanget här om du vill komma!
Förutom detta så har jag även blivit med Facebook-sida. Kolla gärna in och gilla den här om du vill följa bokens liv 😀
Här inne finns bara hon
- Date:
- Category: Stories
Det hände igen.
Golvet är hårt under mig. Träet knakar högt när jag skakar tyst. Alla fönster är stängda, men ändå hör jag dem – skratten. Livet. Alla människor som fortsätter sin kväll som vanligt. Det spelas musik och folk dansar säkert i solens starka, varma strålar där utanför. Ler och njuter av livets glädje.
Men inte här inne. Här inne är det kallt och grått och tomt.
Här inne finns bara jag.
Och hon.
För hon vägrar lämna mig.
Jag hör hennes skratt innanför väggarna, det ekar med dem utanför fönstret. Jag ser henne dansa på festivalfältet, ser hur hennes lockar skimrar i strålkastarnas ljus i natten. Känner hennes livsglöd som en hårt dragen sträng.
Inte igen.
Jag försöker resa mig upp. Försöker nå pappersnäsdukarna. Försöker få bort bilderna av henne från mitt huvud. Minnena som spelas på repeat.
Varför såg jag det inte? Varför missade jag det igen?
För på festivalfältet var det inte bara skratt och dans. Det var mer. Det var mörker och kommentarer och frågor som inte besvarades.
Men var det signaler? Var det ett rop på hjälp?
Sakta sjunker jag ner till trägolvet igen. Pressar mig mot den hårda ytan. Lyssnar till skratten utanför. Hennes skratt.
Och hoppas att hon någonstans fortfarande dansar.
Brännmärkt går att bevaka!
Blev informerad av en kompis att det nu går att bevaka Brännmärkt – min bok som kommer ut den 21 september.
Så mycket känslor just nu – glädje, gråt, ångest, skratt. Ja, jag är en riktig ångvält av känslokris as we speak.
Gå in och bevaka boken nu (om ni vill ofc, det här är ingen diktatur. Även om mitt bloggnamn ”Lizettes imperium” kan låta som det hehe)!
Här hittar ni den på Bokus och Adlibris!
Omslag och baksidetext
För några veckor sedan kom Modernistas (förlaget som ger ut min bok) höstkatalog ut. Och på sida 6-7 dök det upp ett familjärt ansikte (hehe)!
Jag ska inte ljuga, jag skrek när jag öppnade katalogen. Att se allt där: omslaget, författarbilden, baksidetexten, var något att skrika för.
Men nu ska vi prata om omslag.
Det är faktiskt så att omslaget i höstkatalogen inte är det slutgiltiga omslaget, utan bara ett tillfälligt.
Varför det, kanske ni undrar?
Jo för vi håller faktiskt på i denna stund att designa, bygga och fota ett eget, RIKTIGT, brännjärn(!) som ska vara på omslaget när boken kommer ut. Tanken är att jag ska ha den och kunna ta med och visa den på boksigneringar eller intervjuer (om det blir några sådana).
Coolt va?
Ångest
Det är snart dags. Snart kommer boken jag har jobbat och slitit med i över tre år att komma ut. Att faktiskt gå att köpa. Att gå att hålla i. Läsa.
Och jag tror att jag precis har börjat inse det. Att folk faktiskt kommer att kunna läsa den och kommentera och kritisera. Att mitt livs hittills största projekt snart kommer publiceras för alla att se och ta del av. Mina tankar, rädslor och förhoppningar. Mina drömmar och farhågor. Allt kommer vara där. Öppet. Sårbart.
Det är läskigt.
Och med den insikten kom all ångest. Alla tvivel.
Tänk så är boken egentligen sjukt dålig? Tänk så kommer ingen förstå vad det är jag försöker säga? Tänk så är det här min författarkarriär tar slut?
Jag har länge trott att jag har haft en klar bild, en helhetsbild, av allt i manuset – att alla delar har legat på plats. Alla karaktärer var redo att möta omvärlden, alla händelser och känslor klara för att skildras av andra människor.
Men sedan skickade jag iväg manuset för en sista gång till min redaktör. Tog en paus – läste en annan bok. Och sakta kom alla frågor, alla jämförelser med andra böcker i samma genre: är mina karaktärer verkligen tredimensionella? Har de djup? Har de mening? Skiljer de sig verkligen åt eller är alla likadana?
Så nu sitter jag här och går igenom manuset. Igen. Läser varje replik högt. Igen. Går in i varje karaktär i varje scen. Igen. Går igenom allas bakgrundshistorier. Igen. Och hoppas att denna ångest ska släppa.
Har ni samma problem, eller är det bara jag?
Releasedatum 21 september!
Dripp dripp dropp
- Date:
- Category: Stories
När jag har fastnat i mitt bokmanus, när redigeringen känns oändlig och olidlig. När jag tvivlar på mig själv som mest. Då brukar jag stanna upp, ta en paus (och antagligen obscena mängder socker), och skriva något annat. Något som inte har med boken att göra alls, bara för att stretcha fingrarna.
Den här texten skrevs vid ett sånt tillfälle och var menat som ett tävlingsbidrag till tidningen Skriva (som jag sen glömde skicka in hehe). Temat var ”Blodet”.
Hope you enjoy!
——————————————————————
Dripp dripp dropp.
Instängd i ett kallt, grått rum med fyra väggar, en stor spegel, en dörr ut. Han stirrar på mig från andra sidan det slitna stålbordet. De gråa ögonen skiner varmt i det starka, gula lampljuset. Men mannen är inte varm, han är kall och grå med sitt gråstrimmiga hår, gråa kostym och gråa uppsyn. Allt är grått. Mannen är färglös.
Han lägger huvudet på sned, försöker utstråla en empati han inte besitter när han ser på mitt röddränkta ansikte. ”Jag förstår hur svårt det måste vara, men kan du säga någonting om hur hen såg ut?”
Det stinker järn runtom mig, droppar rött från mina hårtoppar ned till det vita golvet. Små pölar bildas där, röda pölar av deras livskrafter som stulits. Jag finner mig stirra på dem, tänker på kropparna där detta blod brukade flyta. ”K-k-kommer inte ihåg.” Tvingar ned luft i min hals. ”Hen var inte d-där när jag–”
”När du vaknade.” Han nickar för sig själv. Gråa ögon stirrar på mig, illusionen av empati i dem spricker. ”Tror du att jag är dum, flicka lilla?” Han reser sig plötsligt upp, stolen slår hårt i golvet. Ljudet dånar som ett skott i mina öron. ”Varför skulle mördaren skjuta hela din familj och lämna dig? Varför vaknade du upp mellan deras lik, utan att ens ha hört skotten?”
Jag brister, börjar hulka. Tårvattnet blandas med den röda geggan på mina kinder, bildar nya blodpölar på golvet. ”J-jag vet inte.” Kroppen skakar skakar skakar, näsan försöker tränga undan stanken runt mig, på mig, i mig. Ögonen försöker se förbi de röda tårarna. ”S-s-snälla”, snyftar jag.
Dripp dripp dropp.
Mannen går runt bordet, sätter sig framför mig. Gråa ögon mörknar, blir svarta. ”Din mor, min kollega, var en av dem bästa poliserna i Stockholm. Förstår du hur jag finner det konstigt att hon inte…” Mannen blundar, andas tungt. När han öppnar ögonen igen är de blödiga.
Jag snyftar igen, hör hennes röst mellan väggarna. Hör det eviga dripp dripp dropp från deras blod, känner det på min kropp, i varje öppning. Ser synen av deras kropparna runt mig när jag vaknar. Min familj som tömts på livskraft i min säng.
Han gnuggar ögonen med fingrarna. ”Vet du om någon ogillade eller var sur på någon i din familj? Någon som kan ha velat ha dem döda?”
Mamma håller sig kvar mellan dessa fyra väggar, viskar i mitt öra om och om igen: ”Det är för ditt eget bästa.” Jag drar handen över mina röda armar, de som är blåa under. ”Nej. V-vet du?”
”Nej.”
Blodet på mig torkar, blir kallt där det innan varit varmt.
Två snabba knack på dörren. Ett kvinnligt huvud tittar in. ”Göran, du behövs.”
”Jag är inte klar här.”
Kvinnan vrider på huvudet och tar in åsynen av mig, som om hon precis insett att jag är här. ”Förlåt. Men du vill se de här.” Hon räcker fram två papper.
Mannen suckar och tvingar bort sin blick från blodet på mina kläder för att ta emot teckningarna. Målningarna av min styckade familj. När han tittar på mig igen är ögonen inte längre svarta. ”Er granne är konstnär, eller hur?”
”J-j-ja.”
”Det fanns spår av målarfärg på kropparna”, säger kvinnan.
”Vi är klara här, larma sociala”, ropar mannen till någon utanför när de stormar ut ur rummet.
Dripp dripp dropp.
Jag blir ensam kvar med deras stulna livskraft. Stanken blir sakta till parfym.
Mammas lögner ekar mellan väggarna igen. ”Du förtjänar detta, flicka lilla. Det är för ditt eget bästa. Det är ditt fel som gjorde mig arg.”
Jag tvingar min själv att skakar igen, samtidigt doppar jag fingertopparna i mer blod. Döljer färgen under.
Ni fick vad ni förtjänade.
Varje blåmärke under blodet tycks pulsera. Varje minne av hur jag fick dem det bränner i mig. Alla gånger jag gjorde fel. Alla gånger mina verk inte var bra nog för dem. ”Om inte ens grannen kan lära dig kan ingen.”
Men hon lärde mig tillräckligt. Hon lärde mig precis hur jag ska kopiera henne. Och min mor lärde mig hur man döljer hemligheter.
Hennes först – mina sen.
Jag andas in doften av blodet, tårna dansar till dripp dripp dropp. Och fejkar en snyftning.
Perfekt.
A lot going on
Jag insåg idag att det var lääääänge sedan jag skrev något här, vilket är dåligt för alla mina eventuella virtuella följare – men bättre för mitt liv utanför nätet (eller typ..? eh, ni fattar vad jag menar).
Den senaste månaden har verkligen flugit förbi och plötsligt försvann all snö. Solen kom fram. Solen försvann. Solen kom fram igen.
Och nu är den återigen borta.
Men nu babblar jag på (som vanligt). Grejen är att de senaste dagarna har mycket hänt bok-vis. Min debutroman är nu listad för att vara med i Modernistas höstkatalog(!). Ännu är inte releasedatumet satt, men det blir alltså i höst!
Och med den nyheten föll massa andra mejl ner i brevlådan – jag ska fotograferas till mitt författarporträtt. Omslaget ska fixas. Baksidetext och författarbeskrivning skrivas. Och (!) jag har fått tillbaka bokmanuset för en sista redigeringsrunda.
För att inte glömma mitt ”vanliga jobb” som reporter på Lilla Aktuellt.
Nu kanske ni tror att jag gnäller på att jag har för mycket att göra – men ack nej! Det här är drömmen för en person med (antagligen) ADHD.
Bara 1136 kommentarer att gå igenom. It’s like Christmas!
Youtube and writing-buddies
Tjabba tjena hallå (vi säger så?)!
Sitter just nu och redigerar en kort film som snart ska upp på youtube där jag och min writer-buddy Fanny har testat det vi kallar ”Hemingway-metoden”. Vad det innebär ja… det får ni se när jag är klar med videon.
De senaste dagarna har annars känts som en skrivar-turné. Inte i den meningen att jag har varit på någon riktig turné (tyvärr), utan i att det nu finns flera bokmanus på min dator som inte är mina egna. Som folk faktiskt har skickat till mig, vänner och avlägsna facebookkontakter som har börjat skriva och vill ha inputs, kommentarer, tips eller bara någon att skriva med.
Så det är så min senaste vecka varit – en skrivar-turné på olika skrivställen, med olika skriv-buddies varje dag.
Vem sa att författarskapet behöver vara ensamt?
Kontrollera fantasin
Hur kontrollerar man fantasin? Hur bestämmer man vilken idé man ska ta itu med först? Hur organiserar man alla ideér?
Har du svaret så snälla kommentera, för jag är splittrad.
Sedan jag skickade in mitt bokmanus för (förhoppningsvis) sista gången till redaktören så har jag lagt min energi på bok nummer två i samma serie. BOOM det ska bli en serie (ifall det var någon som hade missat det).
Men sedan var jag på Women’s March Stockholm igår. Jag vet inte om det var alla starka tal, stämningen i folkhavet eller marchen för samma rättigheter som gjorde det, men självklart tog en ny bokidé form i min hjärna. En bokidé som jag inte har slutat tänka på sedan dess och just nu sitter och antecknar på ett nytt dokument.
Men borde jag verkligen lägga energi på att skapa något nytt när jag redan jobbar på en serie? Kan jag överge karaktärerna i serien och skapa nya utan att blanda ihop dem?
Hur organiserar man fantasin som är gränslös?
Tack och lov för Snapchat som till och med kan få mina ohygeniska skrivdagar att se söta ut.
För er som vill följa min frustrerande skrivprocess:
Slutet och början
- Date:
- Category: The Book
För några veckor sedan – dagen innan nyårsafton för att vara mer precis – skickade jag in mitt bokmanus till redaktören för (förhoppningsvis) sista gången!
Lugn. Andas. Gå vidare.
Men självklart var jag inte alls klar – inte enligt mig själv. Redan samma kväll, innan min redaktör ens hunnit öppna mejlet, skickade jag en ny version av bokmanuset till henne. En version med två repliker till i slutet av berättelsen som jag var säker på skulle vara avgörande.
Och det var det, det var sista gången jag skickade in manuset.
Trodde jag.
Sedan dess har jag hunnit mejlat min redaktör två gånger till med nya ”uppdaterade versioner” av manuset. Och varje gång har jag varit säker på att det var sista gången.
Okej, lugn. Andas. Se inte tillbaka.
Ser jag tillbaka blir jag fast igen.
Så nu, för att inte gå min redaktör på nerverna, för att undgå att falla in i ett mörkt och djupt hål fullt av tvivel, så är jag både klar och oavslutad.
För nu är det dags för bok två och ett helt nytt år av utforskande, självrannsakan och allt för mycket socker.
Andas. Le. Skratta. Fortsätt.
