Lizette Edfeldt

Home / blogg

Dripp dripp dropp

När jag har fastnat i mitt bokmanus, när redigeringen känns oändlig och olidlig. När jag tvivlar på mig själv som mest. Då brukar jag stanna upp, ta en paus (och antagligen obscena mängder socker), och skriva något annat. Något som inte har med boken att göra alls, bara för att stretcha fingrarna

Den här texten skrevs vid ett sånt tillfälle och var menat som ett tävlingsbidrag till tidningen Skriva (som jag sen glömde skicka in hehe). Temat var “Blodet”. 

Hope you enjoy!

——————————————————————


Dripp dripp dropp.

Instängd i ett kallt, grått rum med fyra väggar, en stor spegel, en dörr ut. Han stirrar på mig från andra sidan det slitna stålbordet. De gråa ögonen skiner varmt i det starka, gula lampljuset. Men mannen är inte varm, han är kall och grå med sitt gråstrimmiga hår, gråa kostym och gråa uppsyn. Allt är grått. Mannen är färglös.

Han lägger huvudet på sned, försöker utstråla en empati han inte besitter när han ser på mitt röddränkta ansikte. ”Jag förstår hur svårt det måste vara, men kan du säga någonting om hur hen såg ut?”

Det stinker järn runtom mig, droppar rött från mina hårtoppar ned till det vita golvet. Små pölar bildas där, röda pölar av deras livskrafter som stulits. Jag finner mig stirra på dem, tänker på kropparna där detta blod brukade flyta. ”K-k-kommer inte ihåg.” Tvingar ned luft i min hals. ”Hen var inte d-där när jag

”När du vaknade.” Han nickar för sig själv. Gråa ögon stirrar på mig, illusionen av empati i dem spricker. ”Tror du att jag är dum, flicka lilla?” Han reser sig plötsligt upp, stolen slår hårt i golvet. Ljudet dånar som ett skott i mina öron. ”Varför skulle mördaren skjuta hela din familj och lämna dig? Varför vaknade du upp mellan deras lik, utan att ens ha hört skotten?”

Jag brister, börjar hulka. Tårvattnet blandas med den röda geggan på mina kinder, bildar nya blodpölar på golvet. ”J-jag vet inte.” Kroppen skakar skakar skakar, näsan försöker tränga undan stanken runt mig, på mig, i mig. Ögonen försöker se förbi de röda tårarna. ”S-s-snälla”, snyftar jag.

Dripp dripp dropp.

Mannen går runt bordet, sätter sig framför mig. Gråa ögon mörknar, blir svarta. ”Din mor, min kollega, var en av dem bästa poliserna i Stockholm. Förstår du hur jag finner det konstigt att hon inte…” Mannen blundar, andas tungt. När han öppnar ögonen igen är de blödiga.

Jag snyftar igen, hör hennes röst mellan väggarna. Hör det eviga dripp dripp dropp från deras blod, känner det på min kropp, i varje öppning. Ser synen av deras kropparna runt mig när jag vaknar. Min familj som tömts på livskraft i min säng.

Han gnuggar ögonen med fingrarna. ”Vet du om någon ogillade eller var sur på någon i din familj? Någon som kan ha velat ha dem döda?”

Mamma håller sig kvar mellan dessa fyra väggar, viskar i mitt öra om och om igen: ”Det är för ditt eget bästa.” Jag drar handen över mina röda armar, de som är blåa under. ”Nej. V-vet du?”

”Nej.”

Blodet på mig torkar, blir kallt där det innan varit varmt.

Två snabba knack på dörren. Ett kvinnligt huvud tittar in. ”Göran, du behövs.”

”Jag är inte klar här.”

Kvinnan vrider på huvudet och tar in åsynen av mig, som om hon precis insett att jag är här. ”Förlåt. Men du vill se de här.” Hon räcker fram två papper.

Mannen suckar och tvingar bort sin blick från blodet på mina kläder för att ta emot teckningarna. Målningarna av min styckade familj. När han tittar på mig igen är ögonen inte längre svarta. ”Er granne är konstnär, eller hur?”

”J-j-ja.”

”Det fanns spår av målarfärg på kropparna”, säger kvinnan.

”Vi är klara här, larma sociala”, ropar mannen till någon utanför när de stormar ut ur rummet.

Dripp dripp dropp.

Jag blir ensam kvar med deras stulna livskraft. Stanken blir sakta till parfym.

Mammas lögner ekar mellan väggarna igen. ”Du förtjänar detta, flicka lilla. Det är för ditt eget bästa. Det är ditt fel som gjorde mig arg.”

Jag tvingar min själv att skakar igen, samtidigt doppar jag fingertopparna i mer blod. Döljer färgen under.

Ni fick vad ni förtjänade.

Varje blåmärke under blodet tycks pulsera. Varje minne av hur jag fick dem det bränner i mig. Alla gånger jag gjorde fel. Alla gånger mina verk inte var bra nog för dem. ”Om inte ens grannen kan lära dig kan ingen.”

Men hon lärde mig tillräckligt. Hon lärde mig precis hur jag ska kopiera henne. Och min mor lärde mig hur man döljer hemligheter.

Hennes först – mina sen.

Jag andas in doften av blodet, tårna dansar till dripp dripp dropp. Och fejkar en snyftning.

Perfekt.

A lot going on

Jag insåg idag att det var lääääänge sedan jag skrev något här, vilket är dåligt för alla mina eventuella virtuella följare – men bättre för mitt liv utanför nätet (eller typ..? eh, ni fattar vad jag menar).

Den senaste månaden har verkligen flugit förbi och plötsligt försvann all snö. Solen kom fram. Solen försvann. Solen kom fram igen.

Och nu är den återigen borta.

Men nu babblar jag på (som vanligt). Grejen är att de senaste dagarna har mycket hänt bok-vis. Min debutroman är nu listad för att vara med i Modernistas höstkatalog(!). Ännu är inte releasedatumet satt, men det blir alltså i höst!

Och med den nyheten föll massa andra mejl ner i brevlådan – jag ska fotograferas till mitt författarporträtt. Omslaget ska fixas. Baksidetext och författarbeskrivning skrivas. Och (!) jag har fått tillbaka bokmanuset för en sista redigeringsrunda.

För att inte glömma mitt “vanliga jobb” som reporter på Lilla Aktuellt.

Nu kanske ni tror att jag gnäller på att jag har för mycket att göra – men ack nej! Det här är drömmen för en person med (antagligen) ADHD.

Bara 1136 kommentarer att gå igenom. It’s like Christmas!

Youtube and writing-buddies

Tjabba tjena hallå (vi säger så?)!

Sitter just nu och redigerar en kort film som snart ska upp på youtube där jag och min writer-buddy Fanny har testat det vi kallar “Hemingway-metoden”. Vad det innebär ja… det får ni se när jag är klar med videon.

De senaste dagarna har annars känts som en skrivar-turné. Inte i den meningen att jag har varit på någon riktig turné (tyvärr), utan i att det nu finns flera bokmanus på min dator som inte är mina egna. Som folk faktiskt har skickat till mig, vänner och avlägsna facebookkontakter som har börjat skriva och vill ha inputs, kommentarer, tips eller bara någon att skriva med.

Så det är så min senaste vecka varit – en skrivar-turné på olika skrivställen, med olika skriv-buddies varje dag.

Vem sa att författarskapet behöver vara ensamt?

Kontrollera fantasin

Hur kontrollerar man fantasin? Hur bestämmer man vilken idé man ska ta itu med först? Hur organiserar man alla ideér?

Har du svaret så snälla kommentera, för jag är splittrad.

Sedan jag skickade in mitt bokmanus för (förhoppningsvis) sista gången till redaktören så har jag lagt min energi på bok nummer två i samma serie. BOOM det ska bli en serie (ifall det var någon som hade missat det). 

Men sedan var jag på Women’s March Stockholm igår. Jag vet inte om det var alla starka tal, stämningen i folkhavet eller marchen för samma rättigheter som gjorde det, men självklart tog en ny bokidé form i min hjärna. En bokidé som jag inte har slutat tänka på sedan dess och just nu sitter och antecknar på ett nytt dokument.

Men borde jag verkligen lägga energi på att skapa något nytt när jag redan jobbar på en serie? Kan jag överge karaktärerna i serien och skapa nya utan att blanda ihop dem?

Hur organiserar man fantasin som är gränslös?


Tack och lov för Snapchat som till och med kan få mina ohygeniska skrivdagar att se söta ut.
För er som vill följa min frustrerande skrivprocess:

Slutet och början

För några veckor sedan – dagen innan nyårsafton för att vara mer precis – skickade jag in mitt bokmanus till redaktören för (förhoppningsvis) sista gången!

Lugn. Andas. Gå vidare.

Men självklart var jag inte alls klar – inte enligt mig själv. Redan samma kväll, innan min redaktör ens hunnit öppna mejlet, skickade jag en ny version av bokmanuset till henne. En version med två repliker till i slutet av berättelsen som jag var säker på skulle vara avgörande.
Och det var det, det var sista gången jag skickade in manuset.

Trodde jag.

Sedan dess har jag hunnit mejlat min redaktör två gånger till med nya “uppdaterade versioner” av manuset. Och varje gång har jag varit säker på att det var sista gången.

Okej, lugn. Andas. Se inte tillbaka.
Ser jag tillbaka blir jag fast igen.

Så nu, för att inte gå min redaktör på nerverna, för att undgå att falla in i ett mörkt och djupt hål fullt av tvivel, så är jag både klar och oavslutad.

För nu är det dags för bok två och ett helt nytt år av utforskande, självrannsakan och allt för mycket socker.

Andas. Le. Skratta. Fortsätt.

En timme

Du kan kalla mig Lisa.

Du kan kalla mig Fatima eller Alex eller Amina. Du kan kalla mig vad som helst. Det spelar ingen roll, för du kommer ändå ha glömt bort det efter en timme. En timme, det är allt som krävs för att skrubba bort allt som hänt. Den vita, tröga geggan mellan mina ben, det torkade blodet i min mungipa, huden under mina nu ojämna naglar, smutsen och svetten på det ljusa trägolvet.

En timme är allt som krävs för att skrubba bort alla synliga spår från händelsen som jag vill glömma.

Du är redan ute i hallen, redan på väg ut ur lägenheten. Lägenheten som jag älskade för 30 minuter sedan, men som jag inte vet hur jag ska kunna leva i nu. Min favoritspellista på Spotify flödar ut ur högtalarna. I’m waking up to ash and dust. I wipe my brow and I sweat my rust. I’m breathing in the chemicals. Jag andas in ett ansträngt andetag, samtidigt ekar Radioactive ut i rummet. Ljudvibrationerna känns som skall i mina öron, ord som för 31 minuter sedan var peppande har nu fått en annan mening.

Plötsligt står du framför mig, stirrar ned på mig med de där mörka ögonen. De som var vackra för 32 minuter sedan. ”Sluta lipa, du ville ju. Det var ju du som bjöd hit mig, vad trodde du skulle hända?”

Inte det här, aldrig det här. Det är sådant som händer i filmer, sådant som man hör om i nyheterna. Sådant som man aldrig tror ska hända en själv.

Du rycker på axlarna när jag inte svarar, lägger huvudet på sned och ser förvirrat på mig. Som om du faktiskt inte förstår vad som nyss inträffat. Som om det är mig det är fel på.

”Jag trodde du var en skön tjej”, suckar du. Sedan går du åter mot hallen. Jag hoppar till när dörren smälls igen, men sitter kvar på trägolvet. Vet inte om jag kan resa mig upp, om jag kan ta mig ut från de senaste 33 minuterna.

I raise my flag and dye my clothes. It’s a revolution, I suppose. We’re painted red to fit right in.

Det spelar ingen roll vad du kallar mig – skön, pryd, slampa, hora, bitch, sötnos – allt betyder samma sak. Det kvittar om jag har på mig en kort, tajt klänning eller en heltäckande overall. Det kvittar om det var jag som tog första steget eller om jag någonsin tog ett överhuvudtaget. Jag är fortfarande fast, fortfarande instängd, inlåst i en bur byggd av dig och dina. En rostig, föråldrad bur som jag alltid har levt i men aldrig sett innan. Dess galler har jag hängt mot, kastats mot, slagits mot i åratal utan påverkan. De har ändå fört mig hit.

All systems go, the sun hasn’t died. Deep in my bones, straight from inside.

34 minuter tar det. 34 minuter efter att du drog ner mig på golvet, 33 minuter efter att du slog mig på käken, 32 minuter efter att du stoppade in handen innanför mina trosor, 31 minuter efter att du…

I’m radioactive, radioactive.

34 minuter tar det för mig att ta mig upp från trägolvet. En timme tar det att skrubba bort alla tecken på att du var här. Samma tid som det tar för dig att glömma bort mitt namn.

Men jag kommer alltid komma ihåg ditt namn, det är inpräntat i rosten på mitt galler.

Och du kan kalla mig hämnden.

Obs! Detta är fiktion och inte en sann berättelse om mig.
Men det är verkligheten för många, många andra.

Jag insåg att jag dejtade mitt ex

En vind drar i mitt hår. Lockar flyger med i dess dans i en tyst melodi. Doften av gräs och blommor blandas med aromer av vindruvor. Doften av frihet. Solens strålar kikar ut mellan trädgrenarna och värmer ståpälsen på min hud, den jag fått av hans hårda ord. Ett minne flashar förbi inom mig. Minnet om senaste gången samma ståpäls prydde min hud.

Mobilen i fickan vibrerar, skärmen lyser upp i ett nytt meddelande:
Att inte slåss för någon man gillar är jävligt löjligt och dumt.

Att tvingas slåss för någon som bara skadar en är värre.

Vi står i mitt sovrum, i en annan stad, i en annan tid. Men orden är samma, vreden i dem är desamma. Ägandet och rättfärdigandet. Skuldbeläggandet. Att inget varit hans fel. Att jag var problemet.

”Jag har inte tagit dig för givet.”

På samma sätt som man inte tar vattnet i kranen för givet.

Jag skrattar i solstrålarna, känner dem dra över mitt ansikte. Samtidigt tänker jag på de gånger hans handflata kolliderat där. De gånger han skrattat åt hur sur jag blev av hans ”små bitchslapar”. Jag tänker på hur liten de fick mig att känna mig, hur de slog ut min eld och hur hans skratt efter dem tände den igen. Sedan hör jag hans ord runt mig, som ett inbränt minne som klöser sig ut i det fria. Alla de gånger han har kallat mitt jobb ”dreggigt”, alla de gånger han har skrattat åt mina problem eller avfärdat mina planer. De gånger han har tryckt ned och förlöjligat saker som han vet att jag tycker om.

”Yeah bye miss 0 respect.”

Min respekt går främst till mig själv, inte dig.

Jag tänker på min första pojkvän. Hur han försökte göra detsamma. Hur han genom manipulation, förtryck och otrohet fick mina gnistor att svalna. Hur han byggde en hög av död aska av vad som var jag. Han som tyckte att mitt liv, min vilja och min tid inte var lika värdefull som hans. Han som envisades om att jag skulle ta mig till honom mitt i natten, för att han behövde mig, för att han älskade mig och mådde dåligt, och sedan åkte bort på en fest han fått nys om. Hur han lämnade mig utanför hans husdörr i mörkret och sedan bortförklarade det som att det var min idé.

”Jag sa ’kom om du vill’, inte att du måste komma.”

Du kan inte ringa mig, märkbart berusad, be mig att komma dit och sedan tro att jag inte kommer för din skull. För att du är just berusad.

Så jag står nu i parken där jag har skickat iväg mitt sista sms till honom, där jag har bestämt att jag har fått nog. Att jag inte längre tänker dansa denna dans med en person som bara vill att jag ska följa hans steg utan protest. En person som inte får mig att le eller skratta längre, som alltid lämnar mig emotionellt utmattad och stjäl mina gnistor.

Sedan känner jag hur gnistorna sprids längs min hud, trycker ned ståpälsen som uppenbarades för en timme sedan. Ståpälsen som jag vet antagligen kommer att smitta mig igen. För jag kommer att välja fel igen, falla för fel. Någon som lockar med samma eld, med samma vilja, bara för att ta min. Men det kommer att vara då.

Inte nu. Nu ska jag brinna.

Interview with an artist

  • Post By:
  • Date:
  • Category: TV

Förra veckan fortsatte min intervjufest och näst på tur var artisten och modellen ElegyEllem.
– Varför är hon feminist? Pågår det en sexualisering och objektifiering av alternativa modeller? Och hur är det med näthat när man driver en populär facebooksida? 

Intervjun kommer ut snart!

ellem4

ellem2

Last week I continued my interview-party and next in line was the artist and the model ElegyEllem.
– Why is she a feminist? Is there a sexualisation and objectification of alternative models? And does she experience hate on the web, when running a popular Facebook page?

The interview will be out soon!