Lizette Edfeldt

Home / Everyday

Brännmärkt går att bevaka!

Blev informerad av en kompis att det nu går att bevaka Brännmärkt – min bok som kommer ut den 21 september.

Så mycket känslor just nu – glädje, gråt, ångest, skratt. Ja, jag är en riktig ångvält av känslokris as we speak.

Gå in och bevaka boken nu (om ni vill ofc, det här är ingen diktatur. Även om mitt bloggnamn ”Lizettes imperium” kan låta som det hehe)!

Här hittar ni den på Bokus och Adlibris!


Omslag och baksidetext

För några veckor sedan kom Modernistas (förlaget som ger ut min bok) höstkatalog ut. Och på sida 6-7 dök det upp ett familjärt ansikte (hehe)!

Jag ska inte ljuga, jag skrek när jag öppnade katalogen. Att se allt där: omslaget, författarbilden, baksidetexten, var något att skrika för.

Men nu ska vi prata om omslag.

Det är faktiskt så att omslaget i höstkatalogen inte är det slutgiltiga omslaget, utan bara ett tillfälligt.
Varför det, kanske ni undrar?
Jo för vi håller faktiskt på i denna stund att designa, bygga och fota ett eget, RIKTIGT, brännjärn(!) som ska vara på omslaget när boken kommer ut. Tanken är att jag ska ha den och kunna ta med och visa den på boksigneringar eller intervjuer (om det blir några sådana).

Coolt va?

 

Ångest

Det är snart dags. Snart kommer boken jag har jobbat och slitit med i över tre år att komma ut. Att faktiskt gå att köpa. Att gå att hålla i. Läsa.

Och jag tror att jag precis har börjat inse det. Att folk faktiskt kommer att kunna läsa den och kommentera och kritisera. Att mitt livs hittills största projekt snart kommer publiceras för alla att se och ta del av. Mina tankar, rädslor och förhoppningar. Mina drömmar och farhågor. Allt kommer vara där. Öppet. Sårbart.

Det är läskigt.

Och med den insikten kom all ångest. Alla tvivel.
Tänk så är boken egentligen sjukt dålig? Tänk så kommer ingen förstå vad det är jag försöker säga? Tänk så är det här min författarkarriär tar slut?

Jag har länge trott att jag har haft en klar bild, en helhetsbild, av allt i manuset – att alla delar har legat på plats. Alla karaktärer var redo att möta omvärlden, alla händelser och känslor klara för att skildras av andra människor.

Men sedan skickade jag iväg manuset för en sista gång till min redaktör. Tog en paus – läste en annan bok. Och sakta kom alla frågor, alla jämförelser med andra böcker i samma genre: är mina karaktärer verkligen tredimensionella? Har de djup? Har de mening? Skiljer de sig verkligen åt eller är alla likadana?

Så nu sitter jag här och går igenom manuset. Igen. Läser varje replik högt. Igen. Går in i varje karaktär i varje scen. Igen. Går igenom allas bakgrundshistorier. Igen. Och hoppas att denna ångest ska släppa.

Har ni samma problem, eller är det bara jag?

Releasedatum 21 september!

A lot going on

Jag insåg idag att det var lääääänge sedan jag skrev något här, vilket är dåligt för alla mina eventuella virtuella följare – men bättre för mitt liv utanför nätet (eller typ..? eh, ni fattar vad jag menar).

Den senaste månaden har verkligen flugit förbi och plötsligt försvann all snö. Solen kom fram. Solen försvann. Solen kom fram igen.

Och nu är den återigen borta.

Men nu babblar jag på (som vanligt). Grejen är att de senaste dagarna har mycket hänt bok-vis. Min debutroman är nu listad för att vara med i Modernistas höstkatalog(!). Ännu är inte releasedatumet satt, men det blir alltså i höst!

Och med den nyheten föll massa andra mejl ner i brevlådan – jag ska fotograferas till mitt författarporträtt. Omslaget ska fixas. Baksidetext och författarbeskrivning skrivas. Och (!) jag har fått tillbaka bokmanuset för en sista redigeringsrunda.

För att inte glömma mitt ”vanliga jobb” som reporter på Lilla Aktuellt.

Nu kanske ni tror att jag gnäller på att jag har för mycket att göra – men ack nej! Det här är drömmen för en person med (antagligen) ADHD.

Bara 1136 kommentarer att gå igenom. It’s like Christmas!

Youtube and writing-buddies

Tjabba tjena hallå (vi säger så?)!

Sitter just nu och redigerar en kort film som snart ska upp på youtube där jag och min writer-buddy Fanny har testat det vi kallar ”Hemingway-metoden”. Vad det innebär ja… det får ni se när jag är klar med videon.

De senaste dagarna har annars känts som en skrivar-turné. Inte i den meningen att jag har varit på någon riktig turné (tyvärr), utan i att det nu finns flera bokmanus på min dator som inte är mina egna. Som folk faktiskt har skickat till mig, vänner och avlägsna facebookkontakter som har börjat skriva och vill ha inputs, kommentarer, tips eller bara någon att skriva med.

Så det är så min senaste vecka varit – en skrivar-turné på olika skrivställen, med olika skriv-buddies varje dag.

Vem sa att författarskapet behöver vara ensamt?

Kontrollera fantasin

Hur kontrollerar man fantasin? Hur bestämmer man vilken idé man ska ta itu med först? Hur organiserar man alla ideér?

Har du svaret så snälla kommentera, för jag är splittrad.

Sedan jag skickade in mitt bokmanus för (förhoppningsvis) sista gången till redaktören så har jag lagt min energi på bok nummer två i samma serie. BOOM det ska bli en serie (ifall det var någon som hade missat det). 

Men sedan var jag på Women’s March Stockholm igår. Jag vet inte om det var alla starka tal, stämningen i folkhavet eller marchen för samma rättigheter som gjorde det, men självklart tog en ny bokidé form i min hjärna. En bokidé som jag inte har slutat tänka på sedan dess och just nu sitter och antecknar på ett nytt dokument.

Men borde jag verkligen lägga energi på att skapa något nytt när jag redan jobbar på en serie? Kan jag överge karaktärerna i serien och skapa nya utan att blanda ihop dem?

Hur organiserar man fantasin som är gränslös?


Tack och lov för Snapchat som till och med kan få mina ohygeniska skrivdagar att se söta ut.
För er som vill följa min frustrerande skrivprocess:

(Fake) leather pants

  • Date:
  • Category: Everyday

Skulle på bokrelease. Kastade på mig ett par byxor som råkade vara fejk-skinnbyxor. Sprang till tunnelbanan. Skulle möta upp kusinen vid Slussen för att gå till bokhandeln där bokreleasen var. Står och väntar på kusin när plötsligt en man kommer fram till mig och börjar prata på engelska (oroa er inte, jag översätter så gott det går).

Mannen: Hej! Förlåt, jag och mina vänner såg dig stå här i skinnbyxor.
Jag: Ja… ni såg rätt?
Mannen: Så… vad gör du?
Jag: Väntar på en kompis.
Mannen: Är det din flickvän?
Jag: Ehh… ne.
Mannen: Okej. Ska ni på fetischklubb?
Jag: Eh.. ne? Vi ska på bokrelease.
Mannen: Jaha okej. Så du är inte into bondage?
Jag: Ehh… Ne?
Mannen: Nehe okej. Nej, jag och mina vänner såg dig stå här i skinnbyxor så jag tänkte kolla. Men då får jag önska dig en trevlig dag.
*Mannen vänder sig om för att gå. Stannar och tittar på mig igen. Tittar på mina skinnbyxor.*
Mannen: Är du säker på att du inte är intresserad av bondage?
Jag: Ja. Tyvärr. Eller… typ tyvärr.
Mannen: Okej, hejdå.

Idag var sista dagen jag bar mina fejk-skinnbyxor… eller?

PS. Menar självklart att det inte att det är något fel med att vara intresserad av bondage med denna text. DS.

IMG_56982233

Was going to a book release. Threw on a pair of pants that happened to be fake leather pants. Ran to the subway. Was meeting up with my cousin at Slussen to go to the bookstore where the book release was. Was waiting for cousin to show up, when suddenly a man comes up to me and starts talking in English.

Man: Hello! Sorry, my friends and I saw you standing here in leather pants.
Me: Yeah … you saw right?
Man: So … what are you doing?
Me: Waiting for a friend.
Man: Is it your girlfriend?
Me: Ehhm … no.
Man: Okay. Are you going to a fetish club?
Me: Uhm… no? We’re going to a book release.
Man: Oh okay. So you’re not into bondage?
Me: Ehh … No?
Man: Oh okay. No, my friends and I saw you standing here in leather pants so I thought I’d check. But then I wish you a nice day.
* The man turns around to go. Stop and look at me again. Looks at my leather pants.*
Man: Are you sure you’re not interested in bondage?
Me: Yes. Unfortunately… Or something like unfortunately.
Man: All right, bye-bye.

Today was the last day I wore my fake leather pants… or?

PS. I obviously don’t mean that there’s anything wrong with being into bondage with this text. DS.

Pokemon Go VS Tinder Go

  • Date:
  • Category: Everyday

Nu sitter jag i skräddarställning i bussen igen. På väg hem till Stockholm. Efter två lyckade intervjuer, alldeles för mycket skräpmat och 46 tindermatchningar är det äntligen dags att lämna Jönköping.

Sista kvällen var det dags att säga farväl och vilket bättre sätt att göra det än genom middag på Pinchos. Sedan satte vi oss i bilen och körde runt hela Jönköping. För att alla andra i mitt sällskap skulle fånga Pokemon. För att appen funkar på alla deras mobiler. För att jag har en för gammal mobil för att ladda ned appen (nej, jag är inte alls bitter).

Men det är lugn. Medan de fångade Pokemon så ställde jag in sökområdet på Tinder på minsta möjliga – 2 km – och fångade matchningar istället.

Mina kompisar kanske vann mer Pokemons, but I win at life.

14045321_10154442104894732_39415152_o 14012431_10154442104984732_788549954_o

Now I’m sitting in cross-legged position on the bus again. On the way back to Stockholm. After two successful interviews, too much junk food and 46 new tinderflirts, it’s finally time to leave Jönköping.

Last night was time to say goodbye and what better way to do that than with dinner at Pinchos. Then we sat in the car and drove around Jönköping. So that everyone else in my company could catch Pokemons. Cause the app works on all their mobiles. But I have an old mobile phone that can’t download the app (no, I’m not bitter).

But it’s okey. While they captured Pokemons, I put in the smallest search area possible on Tinder – 2 km – and captured flirts instead.

My friends might win more Pokemons, but I win at life.

Interview with a comedian

Idag fortsatte min intervjufest och näst på tur var komikern Eric Sporrong som brinner för feminism och att informera om machokulturen som fortfarande lever kvar i vårt samhälle idag. Vi pratade obviously om just machokultur, mansplaining och generaliseringen av män inom media.

Allt kommer att gå att se i höst!

eric

Today my inteview-spree continued and next in line was the comedian Eric Sporrong, he has a passion for feminism and to inform about the macho culture that still lives on in our society today. We obviously talked about macho culture, mansplaining and generalization of men in the media.

Everything will go to see this fall!

Meeting with a writer

”Man dras till likasinnade”, brukar man väl säga?

Jag börjar tro på det.

I lördags träffade jag Gabriella Kjeilen, författaren bakom Mellody Looh – serien, för en fika här i Jönköping. Vi pratade om studentradio, något vi båda är involverade i i våra separata skolor. Vi diskuterade även tv, medier i allmänhet, och journalistik. Japp, vi båda pluggar liknande program.

Sedan pratade vi såklart om böcker. Böcker, böcker, böcker. Och att skriva. Skriva, skriva, skriva. Hur det är lättare att skriva på natten. Hur det är roligare att skriva mörka historier. Att skriva sådant som förtär.

Så om du skriver själv skulle jag rekommendera att hitta fler som gör det. Någon man kan fika med, prata med, skratta med i skämt som kanske inte andra riktigt händer med i.

Man brukar ju dras till likasinnade.

PS. Hela vägen till fiket tänkte jag på hur jag måste komma ihåg att ta ett foto tillsammans. För att kunna blogga om det efteråt. Hela vägen hem från fiket förbannade jag mig själv för att jag inte tog ett foto. Så fotot är taget från Gabriellas egna sida. DS.

gp

”You’re drawn to like-minded people,” they usually say?

I’m starting to believe it.

Last Saturday I met Gabriella Kjeilen, author of the Mellody Looh – series, for a coffee here in Jönköping. We talked about student radio, something we both are involved in at our separate schools. We also discussed the television, media in general, and journalism. Yep, we study similar programs.

Then of course we talked about books. Books, books, books. And writing. Writing, writing, writing. How it is easier to write at night. How it’s more fun to write dark stories. To write things that consume.

So if you write yourself, I would recommend finding more people that do. People you can have coffee with, talk to, laugh at the jokes that many others might not get.

One usually is are drawn to the like-minded.

PS. All the way to the diner, I thought of how I must remember to take a photo together. So that I could blog about it afterwards. All the way home from the diner I cursed myself for not taking a photo. So the photo is taken from Gabriella’s own page. DS.

>> <<