Lizette Edfeldt

Home / Everyday

Hos förlaget Modernista

Det var (som vanligt) flera månader sedan jag skrev något här. Jag tänker skylla allt på att jag faktiskt har skrivit på andra håll – på uppföljaren till Brännmärkt!

Det går sakta men säkert framåt, dock så finns det inget klart releasedatum för boken ännu. Men jag skriver på den natt som dag i alla fall, vilket känns fantastiskt.

Något annat som jag faktiskt har gjort är en youtube-video! För ett tag sen fick jag förfrågan om jag inte kunde göra fler “Att skriva” videos. Och efter att fler började efterfråga samma sak så har jag nu gjort en intervju på förlaget Modernista (de som gett ut Brännmärkt).

Sophia Palmén, manusgruppsredaktör, berättar om vad som händer med bokmanusen som kommer in från nya författare, vad de kollar på i manusen, och så ger hon lite tips också!

Meddela mig om det finns något som du vill att jag ska prata om/ta upp i en video/på bloggen!

Hur ärligt är för ärligt?

“Ingen vill dejta en deppig tjej”, sa en kille som jag brukade träffa.

“Ingen vill anställa någon som inte är 100 procent lycklig”, sa en gammal chef samtidigt som han kastade en annan tjejs hoppfulla cv i papperskorgen.

Hur mycket berättar vi egentligen om våra liv? Vet vi någonsin vad som verkligen pågår inom en annan människa? Får vi se bakgrunden till de skrattande, perfekta insta-bilderna?

Vill vi?

Om du inte vill veta, om du inte vill skrapa på den skrattande fasaden och hitta de bristande väggarna under som hotar att förfalla – så sluta att läsa nu. För jag ska ge ett uppriktigt försök i att vara just det – ärlig.
Mörkt, djupt, förtvivlat ärlig.

Jag borde vara glad. Jag vet det.

Jag borde hoppa av lycka varje dag och dansa varje kväll. Jag borde stå på toppen av en kulle och fucking skrika ut i natten att “I DID IT!”.

Jag vet det.

Jag vet hur sällsynt det är att hamna där jag är. Att faktiskt ha ett bra jobb som jag älskar och precis ha gett ut en bok (som jag så klart också älskar). Den här texten har ingenting med mitt yrkesliv att göra.

Men det skaver. Det är en värk, ett tvivel och en djup, mörk, ilande känsla som inte vill försvinna. Som inte tvättas bort oavsett hur många skratt jag delar eller hur många klappar på axeln som jag får.

Det är något förvridet och sjunkande och alldeles, alldeles för starkt för att ignorera. Som att hamna på botten av en pool fylld med svart vatten på en ljus sommardag – jag borde hitta min väg ut. Den är precis där. Men varje gång jag simmar mot ytan sjunker jag bara längre ner. Tunga vikter spänns fast på mina anklar och hur mycket jag än försöker så får jag inte loss dem.

Jag borde inte känna så här.

Jag vet det.

Det är något fantastiskt, och samtidigt fruktansvärt, med att släppa en bok, ett verk, som är så personlig. Som är så fullkomligt du.

Låt mig backa några steg. Veckor. Månader.
År.

Låt oss börja där allt tog en vändning. Där jag skrev mitt namn på ett vanligt, vitt papper och plötsligt “var någon”. Plötsligt var “cool”, “kreativ”, “egensinnig” och “någon man skulle se upp till”.

Låt oss börja när jag skrev på mitt bokkontrakt och en hel värld öppnades upp, full av möjligheter som har varit så ofattbart långt ifrån mig innan att jag aldrig knappt trodde att de ens fanns. Jag gick från att leva under existensminimum, i en trång lägenhet med två yngre systrar och vår deprimerade, arbetslösa mor. Jag gick från att vara någon som blev kallad “ohyra” på stan, någon som blev uppmanad att äta extra mycket lunch i skolan, någon som hade tre extrajobb på gymnasiet för att få ihop matpengar till familjen – till någon som plötsligt var “speciell”.

Det är en euforisk känsla att inse att det finns en stege upp från botten och du precis har hittat det nedersta trappsteget. Och att du faktiskt kan klättra upp.

Men vad händer när stegen kollapsar? Om du kommit halvvägs upp och den plötsligt går av? Om du faller ner till botten igen?

Som sagt – jag borde inte känna så här. Jag vet det.

Men de senaste månaderna har kris efter kris efter kris efter kris utlöst varandra. Jag har förlorat och jag har vunnit och jag har förlorat dubbeltupp igen. Jag tänker inte gå in på detaljer, för som rubriken lyder – hur öppen och ärlig kan man egentligen vara?
Men för varje kris, varje felsteg och förlust så har de där trappstegen gått sönder, ett efter ett har de ruttnat och fallit isär. Och nu fruktar jag att titta bakåt för att inse hur pass nära botten jag kan vara igen.

För mitt livs största projekt är ute i världen.
Och samtidigt har jag insett hur pass många andra verk som det redan finns. Hur många andra blottade själar som är där ute på hyllor i bokaffärer och väntas på att köpas. Väntar på att bli älskade och hitta hem.

Och jag är rädd för att falla. Rädd för att den där sista motgången, att mitt livs verk aldrig hittar hem, ska vara den som får de sista trappstegen att förfalla.

Jag nämnde innan att min mor var deprimerad. Vad jag inte nämnde är att hon fortfarande är det. Att hon faktiskt har en delvis ärftlig psykisk sjukdom.

Du kanske undrar varför det är en detalj jag hakar upp mig på? Varför jag envisas med att ta upp någon annans liv, någon annans diagnos – igen?

Men den fråga jag har ställt mig hela livet är: hur långt måste jag sjunka för att inte lyckas ta mig upp igen?
Och hur långt har jag redan sjunkit?

Jag borde inte vara här. Jag borde inte känna så här.

Jag vet det.

Så vad säger du – hur ärligt är för ärligt?

Om du någonsin undrat hur en ångestattack ser ut, this is it.

Bokmässan 2017

Jag ligger lite efter i mitt bloggande (hela en vecka ungefär) men jag ska försöka berätta lite om Bokmässan ändå.

Det här var min första mässa som jag var där som en författare och inte bara en betraktare (höhö). Jag skulle tyvärr inte vara med i något panelsamtal eller liknande då jag missade de jag blev inbjuden till i och med att jag var och signerade böcker i Jönköping under torsdagen innan. Så det blev tre dagar på mässan för mig ändå.

Fredagen började helt fantastiskt med att jag hälsade på Sara B Elfgren (författaren till bl.a. Cirklen) och hon visste vem jag var. För en fangirl var det the ultimate happening.

Lördagen började roligt. Jag skulle signera i Sci-fi bokhandelns monter och kom dit med min stora rollup som jag fått från Modernista förlag och skulle sätta igång. Varav min kompanjon, vän och “assistent” Johanna noterade att det faktiskt stod en tjej med min bok i handen och VÄNTADE PÅ ATT JAG SKULLE BÖRJA SIGNERA.

Efter det spelade det egentligen ingen roll hur många böcker jag sålde, my day was already made.
Men jag signerade faktiskt flera böcker den dagen och på söndagen var böckerna helt slut.

På söndagen hände även en annan grym sak. När jag och Johanna gick i Fantastikgränden (delen av Bokmässan som bestod av enbart montrar med sci-fi och fantasy-böcker) blev jag plötsligt stoppad av en annan författare – Anna Jakobsson Lund. Hon välkomnade mig in i gänget. Hennes bok “Tredje principen” står i min bokhylla och väntar på att börja läsas.

Under mässan träffade jag frekvent på en annan författarkollega – Anna Roos, som har skrivit den hyllade spänningsdeckaren “Spel”. Anna och jag möttes första gången på en AW som Modernista förlag anordnade strax efter att vi både skrivit på våra bokkontrakt för typ 2,5 år sedan. Nu har alltså båda våra böcker kommit ut och på mässan signerade vi dem åt varandra.

Nästa år hoppas jag på att delta ännu mer aktivt på mässan. Cause it was sooo much fun!

Brännmärkt går att bevaka!

Blev informerad av en kompis att det nu går att bevaka Brännmärkt – min bok som kommer ut den 21 september.

Så mycket känslor just nu – glädje, gråt, ångest, skratt. Ja, jag är en riktig ångvält av känslokris as we speak.

Gå in och bevaka boken nu (om ni vill ofc, det här är ingen diktatur. Även om mitt bloggnamn “Lizettes imperium” kan låta som det hehe)!

Här hittar ni den på Bokus och Adlibris!


Omslag och baksidetext

För några veckor sedan kom Modernistas (förlaget som ger ut min bok) höstkatalog ut. Och på sida 6-7 dök det upp ett familjärt ansikte (hehe)!

Jag ska inte ljuga, jag skrek när jag öppnade katalogen. Att se allt där: omslaget, författarbilden, baksidetexten, var något att skrika för.

Men nu ska vi prata om omslag.

Det är faktiskt så att omslaget i höstkatalogen inte är det slutgiltiga omslaget, utan bara ett tillfälligt.
Varför det, kanske ni undrar?
Jo för vi håller faktiskt på i denna stund att designa, bygga och fota ett eget, RIKTIGT, brännjärn(!) som ska vara på omslaget när boken kommer ut. Tanken är att jag ska ha den och kunna ta med och visa den på boksigneringar eller intervjuer (om det blir några sådana).

Coolt va?

 

Limerick city

12631026_10153880609649732_1248727225_o 12631222_10153880609729732_301966226_o 12632985_10153880610019732_94302202_o 12633205_10153880609834732_1073046035_o 12620499_10153880609884732_1633731620_o 12597035_10153880609589732_1912005467_o 12637358_10153880609929732_1444388728_o 12620686_10153880609974732_142347256_o12656229_10153880609524732_733016230_o

Mountain and stone

Livet på Irland fortsätter!
I söndags åkte vi till Cliffs of Moher, The Burren och en stengrav.
Vinden ylade i öronen. Leran klättrade upp på vaderna. Molnen översvämmade solen.

Det var fantastiskt.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Life in Ireland continues!
On Sunday we went to the Cliffs of Moher, The Burren and a stone tomb.
The wind howled in our ears. Clay climbed up on our calves. The clouds flooded the sun.

It was amazing.

IMG_356622 IMG_355822 IMG_361222 IMG_369022 IMG_370122 IMG_370822 IMG_371122 IMG_372522 IMG_378822 IMG_383822 IMG_386522 IMG_386722 IMG_387322 IMG_387522 IMG_387622 IMG_388222 IMG_392422

Sitt första lektörsutlåtande

 

När man skickar in sitt första lektörsutlåtande.IMG_186033 IMG_18612233 IMG_1860224 IMG_18612245

Lektörsläsning

Har världens grymmaste förlag ska jag säga,
de låter mig till och med läsa manus som lektör nu!

#morebooksforme
#booknerd

11823866_10153508065649732_2104449332_n 11823989_10153508065599732_1326477759_n

Fjällbacka

   IMG_161922 IMG_162522 IMG_163222 IMG_165622 IMG_165922 IMG_166622 IMG_167122 IMG_168022 IMG_168522 IMG_169022 IMG_170122 IMG_170422 IMG_171622 IMG_172522 IMG_172822 IMG_173422 IMG_176322 IMG_178022IMG_1776222

IMG_181822IMG_182422IMG_183422

Vi drog en sväng till Fjällbacka för att hälsa på FannyPanny Swensson i hennes hemort.

Mysigt var det.

Alla foton är tagna av yours truly.

XOXO