Lizette Edfeldt

Home / Everyday

Hur ärligt är för ärligt?

”Ingen vill dejta en deppig tjej”, sa en kille som jag brukade träffa.

”Ingen vill anställa någon som inte är 100 procent lycklig”, sa en gammal chef samtidigt som han kastade en annan tjejs hoppfulla cv i papperskorgen.

Hur mycket berättar vi egentligen om våra liv? Vet vi någonsin vad som verkligen pågår inom en annan människa? Får vi se bakgrunden till de skrattande, perfekta insta-bilderna?

Vill vi?

Om du inte vill veta, om du inte vill skrapa på den skrattande fasaden och hitta de bristande väggarna under som hotar att förfalla – så sluta att läsa nu. För jag ska ge ett uppriktigt försök i att vara just det – ärlig.
Mörkt, djupt, förtvivlat ärlig.

Jag borde vara glad. Jag vet det.

Jag borde hoppa av lycka varje dag och dansa varje kväll. Jag borde stå på toppen av en kulle och fucking skrika ut i natten att ”I DID IT!”.

Jag vet det.

Jag vet hur sällsynt det är att hamna där jag är. Att faktiskt ha ett bra jobb som jag älskar och precis ha gett ut en bok (som jag så klart också älskar). Den här texten har ingenting med mitt yrkesliv att göra.

Men det skaver. Det är en värk, ett tvivel och en djup, mörk, ilande känsla som inte vill försvinna. Som inte tvättas bort oavsett hur många skratt jag delar eller hur många klappar på axeln som jag får.

Det är något förvridet och sjunkande och alldeles, alldeles för starkt för att ignorera. Som att hamna på botten av en pool fylld med svart vatten på en ljus sommardag – jag borde hitta min väg ut. Den är precis där. Men varje gång jag simmar mot ytan sjunker jag bara längre ner. Tunga vikter spänns fast på mina anklar och hur mycket jag än försöker så får jag inte loss dem.

Jag borde inte känna så här.

Jag vet det.

Det är något fantastiskt, och samtidigt fruktansvärt, med att släppa en bok, ett verk, som är så personlig. Som är så fullkomligt du.

Låt mig backa några steg. Veckor. Månader.
År.

Låt oss börja där allt tog en vändning. Där jag skrev mitt namn på ett vanligt, vitt papper och plötsligt ”var någon”. Plötsligt var ”cool”, ”kreativ”, ”egensinnig” och ”någon man skulle se upp till”.

Låt oss börja när jag skrev på mitt bokkontrakt och en hel värld öppnades upp, full av möjligheter som har varit så ofattbart långt ifrån mig innan att jag aldrig knappt trodde att de ens fanns. Jag gick från att leva under existensminimum, i en trång lägenhet med två yngre systrar och vår deprimerade, arbetslösa mor. Jag gick från att vara någon som blev kallad ”ohyra” på stan, någon som blev uppmanad att äta extra mycket lunch i skolan, någon som hade tre extrajobb på gymnasiet för att få ihop matpengar till familjen – till någon som plötsligt var ”speciell”.

Det är en euforisk känsla att inse att det finns en stege upp från botten och du precis har hittat det nedersta trappsteget. Och att du faktiskt kan klättra upp.

Men vad händer när stegen kollapsar? Om du kommit halvvägs upp och den plötsligt går av? Om du faller ner till botten igen?

Som sagt – jag borde inte känna så här. Jag vet det.

Men de senaste månaderna har kris efter kris efter kris efter kris utlöst varandra. Jag har förlorat och jag har vunnit och jag har förlorat dubbeltupp igen. Jag tänker inte gå in på detaljer, för som rubriken lyder – hur öppen och ärlig kan man egentligen vara?
Men för varje kris, varje felsteg och förlust så har de där trappstegen gått sönder, ett efter ett har de ruttnat och fallit isär. Och nu fruktar jag att titta bakåt för att inse hur pass nära botten jag kan vara igen.

För mitt livs största projekt, ett verk som är jag, är ute i världen.
Och samtidigt har jag insett hur pass många andra verk som det redan finns. Hur många andra blottade själar som är där ute på hyllor i bokaffärer och väntas på att köpas. Väntar på att bli älskade och hitta hem.

Och jag är rädd för att falla. Rädd för att den där sista motgången, att mitt livs verk aldrig hittar hem, ska vara den som får de sista trappstegen att förfalla.

Jag nämnde innan att min mor var deprimerad. Vad jag inte nämnde är att hon fortfarande är det. Att hon faktiskt har en delvis ärftlig psykisk sjukdom.

Du kanske undrar varför det är en detalj jag hakar upp mig på? Varför jag envisas med att ta upp någon annans liv, någon annans diagnos – igen?

Men den fråga jag har ställt mig hela livet är: hur långt måste jag sjunka för att inte lyckas ta mig upp igen?
Och hur långt har jag redan sjunkit?

Jag borde inte vara här. Jag borde inte känna så här.

Jag vet det.

Så vad säger du – hur ärligt är för ärligt?

Om du någonsin undrat hur en ångestattack ser ut, this is it.

Bokmässan 2017

Jag ligger lite efter i mitt bloggande (hela en vecka ungefär) men jag ska försöka berätta lite om Bokmässan ändå.

Det här var min första mässa som jag var där som en författare och inte bara en betraktare (höhö). Jag skulle tyvärr inte vara med i något panelsamtal eller liknande då jag missade de jag blev inbjuden till i och med att jag var och signerade böcker i Jönköping under torsdagen innan. Så det blev tre dagar på mässan för mig ändå.

Fredagen började helt fantastiskt med att jag hälsade på Sara B Elfgren (författaren till bl.a. Cirklen) och hon visste vem jag var. För en fangirl var det the ultimate happening.

Lördagen började väldigt bakis (upps), men roligt. Jag skulle signera i Sci-fi bokhandelns monter och kom dit med min stora rollup som jag fått från Modernista förlag och skulle sätta igång. Varav min kompanjon, vän och ”assistent” Johanna noterade att det faktiskt stod en tjej med min bok i handen och VÄNTADE PÅ ATT JAG SKULLE BÖRJA SIGNERA.

Efter det spelade det egentligen ingen roll hur många böcker jag sålde, my day was already made.
Men jag signerade faktiskt flera böcker den dagen och på söndagen var böckerna helt slut.

På söndagen hände även en annan grym sak. När jag och Johanna gick i Fantastikgränden (delen av Bokmässan som bestod av enbart montrar med sci-fi och fantasy-böcker) blev jag plötsligt stoppad av en annan författare – Anna Jakobsson Lund. Hon välkomnade mig in i gänget och gav mig sin första bok – ”Tredje principen”, som också är en dystopi och som nu står i min bokhylla och väntar på att börja läsas.

Under mässan träffade jag frekvent på en annan författarkollega – Anna Roos, som har skrivit den hyllade spänningsdeckaren ”Spel”. Anna och jag möttes första gången på en AW som Modernista förlag anordnade strax efter att vi både skrivit på våra bokkontrakt för typ 2,5 år sedan. Nu har alltså båda våra böcker kommit ut och på mässan signerade vi dem åt varandra.

Nästa år hoppas jag på att delta ännu mer aktivt på mässan. Cause it was sooo much fun!

Brännmärkt går att bevaka!

Blev informerad av en kompis att det nu går att bevaka Brännmärkt – min bok som kommer ut den 21 september.

Så mycket känslor just nu – glädje, gråt, ångest, skratt. Ja, jag är en riktig ångvält av känslokris as we speak.

Gå in och bevaka boken nu (om ni vill ofc, det här är ingen diktatur. Även om mitt bloggnamn ”Lizettes imperium” kan låta som det hehe)!

Här hittar ni den på Bokus och Adlibris!


Omslag och baksidetext

För några veckor sedan kom Modernistas (förlaget som ger ut min bok) höstkatalog ut. Och på sida 6-7 dök det upp ett familjärt ansikte (hehe)!

Jag ska inte ljuga, jag skrek när jag öppnade katalogen. Att se allt där: omslaget, författarbilden, baksidetexten, var något att skrika för.

Men nu ska vi prata om omslag.

Det är faktiskt så att omslaget i höstkatalogen inte är det slutgiltiga omslaget, utan bara ett tillfälligt.
Varför det, kanske ni undrar?
Jo för vi håller faktiskt på i denna stund att designa, bygga och fota ett eget, RIKTIGT, brännjärn(!) som ska vara på omslaget när boken kommer ut. Tanken är att jag ska ha den och kunna ta med och visa den på boksigneringar eller intervjuer (om det blir några sådana).

Coolt va?

 

Ångest

Det är snart dags. Snart kommer boken jag har jobbat och slitit med i över tre år att komma ut. Att faktiskt gå att köpa. Att gå att hålla i. Läsa.

Och jag tror att jag precis har börjat inse det. Att folk faktiskt kommer att kunna läsa den och kommentera och kritisera. Att mitt livs hittills största projekt snart kommer publiceras för alla att se och ta del av. Mina tankar, rädslor och förhoppningar. Mina drömmar och farhågor. Allt kommer vara där. Öppet. Sårbart.

Det är läskigt.

Och med den insikten kom all ångest. Alla tvivel.
Tänk så är boken egentligen sjukt dålig? Tänk så kommer ingen förstå vad det är jag försöker säga? Tänk så är det här min författarkarriär tar slut?

Jag har länge trott att jag har haft en klar bild, en helhetsbild, av allt i manuset – att alla delar har legat på plats. Alla karaktärer var redo att möta omvärlden, alla händelser och känslor klara för att skildras av andra människor.

Men sedan skickade jag iväg manuset för en sista gång till min redaktör. Tog en paus – läste en annan bok. Och sakta kom alla frågor, alla jämförelser med andra böcker i samma genre: är mina karaktärer verkligen tredimensionella? Har de djup? Har de mening? Skiljer de sig verkligen åt eller är alla likadana?

Så nu sitter jag här och går igenom manuset. Igen. Läser varje replik högt. Igen. Går in i varje karaktär i varje scen. Igen. Går igenom allas bakgrundshistorier. Igen. Och hoppas att denna ångest ska släppa.

Har ni samma problem, eller är det bara jag?

Releasedatum 21 september!

A lot going on

Jag insåg idag att det var lääääänge sedan jag skrev något här, vilket är dåligt för alla mina eventuella virtuella följare – men bättre för mitt liv utanför nätet (eller typ..? eh, ni fattar vad jag menar).

Den senaste månaden har verkligen flugit förbi och plötsligt försvann all snö. Solen kom fram. Solen försvann. Solen kom fram igen.

Och nu är den återigen borta.

Men nu babblar jag på (som vanligt). Grejen är att de senaste dagarna har mycket hänt bok-vis. Min debutroman är nu listad för att vara med i Modernistas höstkatalog(!). Ännu är inte releasedatumet satt, men det blir alltså i höst!

Och med den nyheten föll massa andra mejl ner i brevlådan – jag ska fotograferas till mitt författarporträtt. Omslaget ska fixas. Baksidetext och författarbeskrivning skrivas. Och (!) jag har fått tillbaka bokmanuset för en sista redigeringsrunda.

För att inte glömma mitt ”vanliga jobb” som reporter på Lilla Aktuellt.

Nu kanske ni tror att jag gnäller på att jag har för mycket att göra – men ack nej! Det här är drömmen för en person med (antagligen) ADHD.

Bara 1136 kommentarer att gå igenom. It’s like Christmas!

Youtube and writing-buddies

Tjabba tjena hallå (vi säger så?)!

Sitter just nu och redigerar en kort film som snart ska upp på youtube där jag och min writer-buddy Fanny har testat det vi kallar ”Hemingway-metoden”. Vad det innebär ja… det får ni se när jag är klar med videon.

De senaste dagarna har annars känts som en skrivar-turné. Inte i den meningen att jag har varit på någon riktig turné (tyvärr), utan i att det nu finns flera bokmanus på min dator som inte är mina egna. Som folk faktiskt har skickat till mig, vänner och avlägsna facebookkontakter som har börjat skriva och vill ha inputs, kommentarer, tips eller bara någon att skriva med.

Så det är så min senaste vecka varit – en skrivar-turné på olika skrivställen, med olika skriv-buddies varje dag.

Vem sa att författarskapet behöver vara ensamt?

Kontrollera fantasin

Hur kontrollerar man fantasin? Hur bestämmer man vilken idé man ska ta itu med först? Hur organiserar man alla ideér?

Har du svaret så snälla kommentera, för jag är splittrad.

Sedan jag skickade in mitt bokmanus för (förhoppningsvis) sista gången till redaktören så har jag lagt min energi på bok nummer två i samma serie. BOOM det ska bli en serie (ifall det var någon som hade missat det). 

Men sedan var jag på Women’s March Stockholm igår. Jag vet inte om det var alla starka tal, stämningen i folkhavet eller marchen för samma rättigheter som gjorde det, men självklart tog en ny bokidé form i min hjärna. En bokidé som jag inte har slutat tänka på sedan dess och just nu sitter och antecknar på ett nytt dokument.

Men borde jag verkligen lägga energi på att skapa något nytt när jag redan jobbar på en serie? Kan jag överge karaktärerna i serien och skapa nya utan att blanda ihop dem?

Hur organiserar man fantasin som är gränslös?


Tack och lov för Snapchat som till och med kan få mina ohygeniska skrivdagar att se söta ut.
För er som vill följa min frustrerande skrivprocess:

(Fake) leather pants

Skulle på bokrelease. Kastade på mig ett par byxor som råkade vara fejk-skinnbyxor. Sprang till tunnelbanan. Skulle möta upp kusinen vid Slussen för att gå till bokhandeln där bokreleasen var. Står och väntar på kusin när plötsligt en man kommer fram till mig och börjar prata på engelska (oroa er inte, jag översätter så gott det går).

Mannen: Hej! Förlåt, jag och mina vänner såg dig stå här i skinnbyxor.
Jag: Ja… ni såg rätt?
Mannen: Så… vad gör du?
Jag: Väntar på en kompis.
Mannen: Är det din flickvän?
Jag: Ehh… ne.
Mannen: Okej. Ska ni på fetischklubb?
Jag: Eh.. ne? Vi ska på bokrelease.
Mannen: Jaha okej. Så du är inte into bondage?
Jag: Ehh… Ne?
Mannen: Nehe okej. Nej, jag och mina vänner såg dig stå här i skinnbyxor så jag tänkte kolla. Men då får jag önska dig en trevlig dag.
*Mannen vänder sig om för att gå. Stannar och tittar på mig igen. Tittar på mina skinnbyxor.*
Mannen: Är du säker på att du inte är intresserad av bondage?
Jag: Ja. Tyvärr. Eller… typ tyvärr.
Mannen: Okej, hejdå.

Idag var sista dagen jag bar mina fejk-skinnbyxor… eller?

PS. Menar självklart att det inte att det är något fel med att vara intresserad av bondage med denna text. DS.

IMG_56982233

Was going to a book release. Threw on a pair of pants that happened to be fake leather pants. Ran to the subway. Was meeting up with my cousin at Slussen to go to the bookstore where the book release was. Was waiting for cousin to show up, when suddenly a man comes up to me and starts talking in English.

Man: Hello! Sorry, my friends and I saw you standing here in leather pants.
Me: Yeah … you saw right?
Man: So … what are you doing?
Me: Waiting for a friend.
Man: Is it your girlfriend?
Me: Ehhm … no.
Man: Okay. Are you going to a fetish club?
Me: Uhm… no? We’re going to a book release.
Man: Oh okay. So you’re not into bondage?
Me: Ehh … No?
Man: Oh okay. No, my friends and I saw you standing here in leather pants so I thought I’d check. But then I wish you a nice day.
* The man turns around to go. Stop and look at me again. Looks at my leather pants.*
Man: Are you sure you’re not interested in bondage?
Me: Yes. Unfortunately… Or something like unfortunately.
Man: All right, bye-bye.

Today was the last day I wore my fake leather pants… or?

PS. I obviously don’t mean that there’s anything wrong with being into bondage with this text. DS.

Pokemon Go VS Tinder Go

Nu sitter jag i skräddarställning i bussen igen. På väg hem till Stockholm. Efter två lyckade intervjuer, alldeles för mycket skräpmat och 46 tindermatchningar är det äntligen dags att lämna Jönköping.

Sista kvällen var det dags att säga farväl och vilket bättre sätt att göra det än genom middag på Pinchos. Sedan satte vi oss i bilen och körde runt hela Jönköping. För att alla andra i mitt sällskap skulle fånga Pokemon. För att appen funkar på alla deras mobiler. För att jag har en för gammal mobil för att ladda ned appen (nej, jag är inte alls bitter).

Men det är lugn. Medan de fångade Pokemon så ställde jag in sökområdet på Tinder på minsta möjliga – 2 km – och fångade matchningar istället.

Mina kompisar kanske vann mer Pokemons, but I win at life.

14045321_10154442104894732_39415152_o 14012431_10154442104984732_788549954_o

Now I’m sitting in cross-legged position on the bus again. On the way back to Stockholm. After two successful interviews, too much junk food and 46 new tinderflirts, it’s finally time to leave Jönköping.

Last night was time to say goodbye and what better way to do that than with dinner at Pinchos. Then we sat in the car and drove around Jönköping. So that everyone else in my company could catch Pokemons. Cause the app works on all their mobiles. But I have an old mobile phone that can’t download the app (no, I’m not bitter).

But it’s okey. While they captured Pokemons, I put in the smallest search area possible on Tinder – 2 km – and captured flirts instead.

My friends might win more Pokemons, but I win at life.