Lizette Edfeldt

Home / Everyday

Sunrise with wierdo

Två små grisar satt och skrev tills den ena grisen fick en idé.

– Varför ser vi inte på soluppgången sen? Vi kommer ändå vara vakna tills dess.

– Men ack, sicken bra idé.

De två små grisarna hade därför bestämt sig,d de skulle se på soluppgången.
När det blev dags för att gå till bussen tänkte inte grisarna sig för och gick på fel buss. De åkte hela vägen till Skanstull innan de såg sitt fel.
Två små grisar sprang av bussen och tittade på klockan. De hade 15 minuter på sig innan solen skulle gå upp.

– Ack, vad gör vi nu?, frågade den ena grisen.

– Vi flyr under jorden!, svarade den andra.

Och ner gick de, mot tunnelbanan. De åkte mot Slussen och sprang upp för backen, mot stället de valt ut att beskåda solens uppgång.

IMG_0265222

IMG_025422

 

IMG_023322

Dagen efter vaknade den ena grisen till lukten av pannkakor. Det visade sig att den andra grisen älskade att göra pannkakor.

– Det är som terapi att steka pannkakor!, sa hon och tog en stor tugga.

IMG_029422

The first pics

Idag är en lyckans dag! I tisdags införskaffade jag min första egna systemkamera!
Borta är de eländiga och suddiga mobilbilderna. Borta är alla överanvända bra-ego-bilderna som jag använt flertal gånger innan bara för att det inte finns några andra i lager.
Nu är kameran invigd och mina första bilder är tagna på… *trumvirvel*… mitt rum!

Sen var det ju bara det där med att ha något att fota liksom. Som inte är min vägg. Eller mig själv.
Vem vill se mig varje dag liksom?

IMG_002322

 

IMG_004822

IMG_002622

Kommer aldrig köpa glas igen

Vaknade upp imorse, tom och virrig och allmänt trögfattad. Som jag alltid är innan morgon Oboyen. Gick ut från sovrummet och fann två stora svarta säckar i hallen. Mysteriet om de svarta säckarna börjar.

Tog lite på kanten av den ena med foten och fann att det var något hårt inuti. Tittar ned i påsen och ser kartong. Någon måste ju glömt att slänga soporna, tänker en fortfarande morgonvirrig Lizette och går vidare med dagen. Någon måste ju ta hand om påsarna sen liksom.

Kommer hem på kvällen och finner att påsarna fortfarande står där, lika svarta och plastiga som innan. Det hela var inte en dröm.

– Vad 17 är det här?, frågar jag Moster som sitter och flinar i soffan.

– Jag vet inte, men din kusin släpade hem dem inatt.

Ytterdörren öppnas och där kommer hon, den omtalade kusinen som tydligen släpat på två påsar sopor hem under natten. Jag pekar på påsarna och ger henne en chockad min med nedåtvridna mungipor.

– Firre, vi kommer aldrig behöva köpa glas ever igen!, säger hon och tar fram tre kartonger med sammanlagt 24 stycken ölglas.

And that’s why we only serve beer in my hourse from now. 

11210257_10153268288304732_1299696168_n

New is always better?

Ja, nu äntligen har jag lyckats göra en ny blogg med ny, fräsch design och allt som hör till!

Mitt HTML-ego är på 110% just nu.

För att hylla detta kommer här pinsamma bilder från Valborg. Cause you don’t wanna see how I look like right now.

10985381_10153260228119732_7969803352579869926_n11208772_10153265952199732_1696622887_n

Tidig och törstig

Det är inte varje dag jag är tidig. Men när jag är det, då är jag väldigt tidig. En timme tidig. Så det kan gå.
Nu väntar intensivt plugg, i form av absolut icke-instensivt plugg. Det är bara så det är.
Jag kan leva med det.

liz

Osminkad, oduschad och obrydd

Nu är det äntligen dags igen för lite skrivande! Det var två veckor sen jag hade tid att sätta mig ned och skriva på bok numero dos. För er som inte vet är jag numera pro-författare! För cirka en månad sedan skrev jag på kontraktet för min debutroman. Nu sitter jag återigen iförd min sköna skrivtröja, byxlös och sminklös och låter nyfikna grannar se allt för mycket. 
Det är helt enkelt det enda sättet att göra det på. 
 

liz