Lizette Edfeldt

Home / Everyday

Charming Tinder Dude

Vaknade upp till ett fantastiskt gulligt meddelande på Tinder.

13698151_10154335215009732_7999978647400257831_o

Grejen med sådana här meddelanden är att jag inte ens blir arg längre. Jag tycker synd om sådana här människor som känner att dem måste öppna en konversation genom att trycka ned en annan människa. Det jag gick igenom var traumatiskt och nedsättande som det var och att du känner att du måste trycka ned en individ ännu mer, genom att klaga på MIG som blev utnyttjad, gör dig till ett monster.

Att du sedan tror att mina föräldrar skulle vara något annat än stolta är obegripligt för mig. Det visar bara på att du lever kvar i ett stenålderstänk där kvinnor inte får prata eller bete sig sexuellt, där vi ska vara pryda, blyga och oskuldsfulla.

Jag har sex. Och jag gillar det.

Oj, förlåt, förstörde jag din bild av kvinnor nu? Låt mig fortsätta.

Min mamma gav mig en kram och en high five när hon läste den där artikeln. Hon var stolt. Jag vet inte om någon i min omgivning som inte var det. Min inbox blev full av mejl från tjejer och killar som var glada och tacksamma för att någon adresserade ett ämne som tydligen måste adresseras.

Men självklart, bland dessa glada mejl fanns det hotfulla män som kände sig kränkta över att jag hade en åsikt. Att jag stod upp för mig själv och min egen kropp.

Så jag säger det igen: Jag har sex. Och jag gillar det. Men vad jag inte gillar och inte tål är individer som försöker ta ifrån mig rätten att säga det.

Lycka till på Tinder nu, Robert.

För er som inte har läst min fantastiska artikel i fråga klicka här. 

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Woke up to this amazingly cute message on Tinder.
The the deal with this kind of message is that I do not even get angry anymore. I feel sorry for these kinds of people who feel that they have to open a conversation by pressing down on another human being. What I went through was traumatic and debilitating as it was, that you feel you have to push down an individual even more by complaining about ME was utilized turns makes you a monster.

That you then think that my parents would be anything but proud is incomprehensible to me. It just shows that you are living in the Stone Age mindset where women are not allowed to talk or behave sexually, that we should be grace, shy and innocent.

I have sex. I like it.

Oops, sorry, I destroyed your image of women now? Let me continue.

My mother gave me a hug and a high five when she read that article. She was proud. I do not know anyone around me who were not. My inbox was full of emails from girls and boys who were happy and grateful that someone addressed a topic that obviously must be addressed.

But of course, among these happy emails there were threatening men who felt offended that I had an opinion. That I stood up for myself and my own body.

So I say it again: I have sex. I like it. But what I do not like and do not tolerate is individuals who try to take away my right to say it.

Good luck on Tinder now, Robert.

Night tears

Jag har väntat i nästan två månader, i 51 dagar för att vara exakt, på att få öppna upp det där dokumentet som är fullt av kommentarer. Det där dokumentet som jag vet kommer att göra mig både ivrig och nervös, som kommer att få mig sova alldeles för lite och äta alldeles för mycket socker.

Det där mejlet från min redaktör, det med mitt nedklottrade bokmanus inför den nya redigeringen.

Den kom äntligen, en solig tisdagsmorgon som denna. Och jag var duktig, jag hade självdisciplin och öppnade inte dokumentet på jobbet när jag fick det. Jag var duktig och väntade tills jag kom hem, då jag visste att jag skulle vara uppe alldeles för länge.

Så var det äntligen dags. Kakorna stod framme, energidrycken var öppnad, datorn var på. Men så hände det som inte fick hända, det som varje författare och skribent fasar mest av allt.

Open Office ville inte öppnas.

Det där härliga dokumentet från redaktören ville inte uppenbaras, likaså de andra dokumenten från mina hängivna testläsare.

Så nu sitter jag här, två timmar senare, och gråter tyst i soffan. Alldeles för känslomässigt involverad för att inte ta det personligt, som om Open Office inte vill att jag ska skriva. Som om det är ödet.

Så nu gör jag slut med min dator. I helgen blir det en ny, en som inte kommer ge mig tårar i mitten av natten. En som inte behöver ha laddaren i konstant för att fungera. En som tillåter mig att använda Photoshop och Audition samtidigt.

Jag har hört att hen kallas Mac.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

I have waited almost two months, 51 days to be exact, to get to open up that document, full of comments. That document, which I know will make me both excited and nervous, that will make me sleep too little and eat too much sugar.

That email from my editor, with my scrawled manuscript for the new editing.

It came at last, a sunny Tuesday morning like this. And I was good, I had the self-discipline and did not open the document at work when I received it. I was good and waited until I got home, when I knew I would be up there too long.

Then it was finally time. The cookies was on the table, the energy drink was opened, the computer was on. But then the thing that can’t happen happened, the thing that every writer dreads most of all.

OpenOffice would not open.

That glorious document from my editor did not want to open, as well as the other documents from my devoted test-readers.

So here I am, two hours later, crying quietly on the couch. Far too emotionally involved to not take it personally, like OpenOffice does not want me to write. As if it is fate.

So now I’m breaking up with my computer. This weekend there will be a new one, one that wont give me tears in the middle of the night. One who does not need to have the charger plugged in constantly to work. One that allows me to use Photoshop and Audition simultaneously.

I have heard that the he’s called Mac.

Sorry for the long text, here’s me in a bikini.

modell2

The nightmare fly

222

Landade i Stockholm igår eftermiddag. Hittills har jag hunnit med att:

  • Äta tacos (vegansk ofc)
  • Dricka vin
  • Dricka Celsius (som jag har saknat dig!)
  • Se på Eurovision
  • Lekt kommentator för Eurovision via Snapchat (@lizzieliette för er som vill vara med under nästa sändning)
  • Spela in en ny FörfattarVlogg (borde komma upp imorgon!)
  • Va på arbetsintervju
  • Insett att gylfen varit öppen på intervjun
  • Velat dö skam-döden (precis som Cersei)

Min återkomst har börjat bra!

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Landed in Stockholm yesterday afternoon. So far I have managed to:

  • Eating tacos (vegan ofc)
  • Drinking wine
  • Drinking Celsius (howI missed you!)
  • Watch Eurovision
  • Played commentator for Eurovision through Snapchat (@lizzieliette for those who want to be involved in the next transmission)
  • Record a new WritersVlogg (should be available tomorrow!)
  • Been at a job interview
  • Realized that my fly was open during the interview
  • Wanted to die the shame-death (just like Cersei)

My return has begun well!

Five days

Jag räknade på det. Kom fram till att det händer snart, om fem dagar för att vara mer exakt.

Om fem dagar flyger vi hem igen. Om 115 timmar lämnar jag denna student-by jag har kallat hem i fyra månader.

Jag trodde att jag hade hemlängtan, att jag skulle vara exalterad och glad över att åka hem igen efter denna intensiva tentaperiod. Men sedan öppnade jag fotona på min mobil, kollade igenom alla videos på min dator från alla resor vi gjort på Irland. Och självklart kom nostalgin, den bitterljuva känslan av hur det är att lämna allt bakom sig för att återgå till sitt “riktiga” liv i Sverige.

Jag kommer sakna dessa för gröna ängar och vänstertrafiken. Jag kommer behöva omdirigera min hjärna som precis lärt sig titta åt höger vid övergångsställen. Jag kommer drömma om regndroppar mot mitt fönster när jag sover och doften av blött gräs. Jag kommer till och med sakna vädrets humörsvängningar och skratten som följde när det gick från klarblå himmel till hagel på två minuter.

Men framför allt kommer jag sakna människorna, både irländarna och alla utbytesstudenter. Alla de som ler och shottar och dansar och sjunger och skrattar i min mobil. De som kunde gå direkt från efterfesten till tentan. De som intalade mig att min hackiga engelska i början av terminen var charmig. De som, precis som jag, kommer sitta och titta igenom alla bilder, tänka på alla minnen och skratta för sig själva i sina hemländer. För vi var här, vi tog steget och lämnade allt familjärt bakom oss, vi flyttade till ett främmande land, vi gjorde det. Och vi gjorde det bra.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

I did the math. Concluded that it happens soon, in five days to be exact.

In five days we’ll fly back home. In 115 hours I’ll leave this student village I have called home for four months.

I thought I was homesick, that I would be excited and happy to go home after this intense exam period. But then I opened the photos on my phone, checked through all the videos on my computer from all the trips we made in Ireland. And of course, came the nostalgia, the bittersweet feeling of what it is to leave everything behind and return to your “real” life in Sweden.

I will miss those green meadows and the left traffic. I will have to redirect my brain that just learned to look to the right at the crossing points. I will dream of raindrops on my window when I sleep and the smell of wet grass. I will even miss the weather’s mood swings and the laughter that followed when it went from clear blue skies to hail in two minutes.

But above all, I will miss the people, both the Irish and all exchange students. All those who smiles and do shots and dance and sing and laugh in my mobile. Those people who could walk directly from the after-party for the exam. Those who kept telling me that my studdering English at the beginning of the semester was charming. Those who, like me, will sit and look through all the pictures, think of all the memories and laugh for themselves in their home countries. For we were here, we took the plunge and left everything familiar behind us, we moved to a foreign country, we did it. And we did it well.

Countdown Clock

Klick “Submit”

Gaaaah!

Tentaperioden är igång! Först ut är ett prov i European Cinema på fredag, tätt följt av Feminist Literary Theory på lördag. Efter det bjuder livet på lite paus för att ta in andan, för att sedan avsluta loppet med Sociology – Inequality and Social Exclusion provet på måndag.

MEN! Låt oss fokusera på det positiva. Idag blev jag heeeeeelt klar med mina två essäer till de andra två kurserna och skickade in dem…. Som båda handlade om The Hunger Games…. För att jag är lite av en nörd…. Okej, MYCKET av en nörd.

Stolt nörd!

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Gaaaah!

Exam period is here! First up is an exam on European Cinema on Friday, followed closely by the Feminist Literary Theory on Saturday. After that, life offers a little pause to take a breather, and then finishing the race with Sociology – Inequality and Social Exclusion test on Monday.

BUT! Let us focus on the positive. Today I became completely finished with my two essays to the other two courses and submitted them …. Both essays was about The Hunger Games …. Because I’m a bit of a nerd …. Okay, MUCH of a nerd.

Proud nerd!

13120619_10153414719060563_1082565958_o

In other news, I’m soon expecting to become an internet sensation after my beautiful face was interviewed by Sanna for her final assessment in Broadcasting journalism.

The subject is important

I dessa tider när det vankas slutprov att plugga till och slut essäer att skriva, är det viktigt att hitta det positiva och göra det bästa av allt.

Nu sitter du säkert och himlar med ögonen åt mig redan. Du suckar säkert och säger “Men gud, hur klyschig är du?”

Det må låta klyschigt erkänner jag. Men förstår ni hur mycket lättare och (framförallt) roligare det är att till exempel skriva en essä om ett ämne du faktiskt är intresserad av? Eller hur motiverad du blir att skriva denna essä om du har ett tidsspann på tre timmar och vet att det nalkas vin, öl och karaokekväll efter?

Så därför kommer båda mina slutessäer att handla om…. wait for it….

THE HUNGER GAMES!

Take that, skolsystemet!

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

In these times when there’s final exams to study for and final essays to write, it is important to find the positive in everything and make the best of it.

Now you are probably rolls your eyes at me already. You are certainly sighs and says, “By God, how cliché are you?”

It may sound cliché, I admit. But do you understand how much easier and (most importantly) funnier it is to write an essay on a topic you’re actually interested in? Or how motivated you will be to write this essay, if you have a time span of three hours and you know that there will be wine, beer and karaoke night after?

So therefore, both my final essays to be about …. wait for it ….

THE HUNGER GAMES!

Take that, the school system!

5928602

giphy

Yes, Peeta, we will get through this together!

UL

När du blir tvingad att posera med dina fellow-Swedes för nästa års skolbroshyr.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

When you are forced to pose with your fellow-Swedes for next year school brochure.

13095748_1185394814818656_6433566932463742431_n

13095812_1185394821485322_2635168308598019862_n

13087764_1185398221484982_5943810734348292690_n 13087416_1185398198151651_8939660657120744573_n

Pictures from: University of Limerick International Education Division

01:15 AM

Det ekar hög musik ute på gården. Röster från Sia och Avicii smyger in genom det dåligt tätade fönstret. Två hus bort spills det vodka på soffan, studenter spelar beer pong och klackar dansar på bordet.

Här inne sjunger Sia sin sista gälla ton innan tempot dras ned. Ed Sheeran tar över och sjunger om ett brustet hjärta. För mitt hjärta är brustet, malet tills det bara finns smulor kvar som jag frenetiskt försöker sätta ihop igen. Men varken silvertejp eller klister fungerar och jag faller tillbaka till ruta ett om och om och om igen.

För jag sitter uppe och pluggar, när alla andra antingen dansar på bord eller sover djupt i sina sängar.

För jag har åtta frågor att svara på till ett seminarium imorgon bitti. Åtta frågor som utgör skillnaden mellan mig och alla studenter två hus bort. Åtta frågor som stjäl min sömn. Åtta frågor som har smulat ned mitt hjärta.

Det är åtta frågor för mycket.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

It echoes loud music in the courtyard. Voices from Sia and Avicii sneaks in through the poorly sealed window. Two houses away there’s spilled vodka on the couch, students playing beer pong and heels dancing on the table.

In here, Sia sings her last high tone before the tempo is goes down. Ed Sheeran takes over and sings about a broken heart. For my heart is broken, minced until there are only crumbs left as I frantically trying to put it back together. But either duct tape or glue works, and I fall back to square one again and again and again.

Because I’m still up studying, when everyone else are either dancing on tables or fast asleep in their beds.

For I have eight questions to answer to a seminar tomorrow morning. Eight questions thats the difference between me and all the students two houses away. Eight questions that steals my sleep. Eight questions that have crumbled down my heart.

It’s just eight questions too much.

GzRkVB

6 steg efter din idé

#Selfie

När du vet att du borde läsa den där 16 sidor långa essän morgondagens seminarium,
men kameran står ju och tittar på dig. Ber dig att leka med den.

Jag är oskyldig.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

When you know you should read that 16-page essay for tomorrow’s seminar,
but the camera is looking at you. Begging you to play with it.

I am innocent.

1 12966344_10154080552424732_185245754_n 4