Lizette Edfeldt

Home / Stories

Här inne finns bara hon

  • Date:
  • Category: Stories

Det hände igen.

Golvet är hårt under mig. Träet knakar högt när jag skakar tyst. Alla fönster är stängda, men ändå hör jag dem – skratten. Livet. Alla människor som fortsätter sin kväll som vanligt. Det spelas musik och folk dansar säkert i solens starka, varma strålar där utanför. Ler och njuter av livets glädje.

Men inte här inne. Här inne är det kallt och grått och tomt.

Här inne finns bara jag.
Och hon.
För hon vägrar lämna mig.

Jag hör hennes skratt innanför väggarna, det ekar med dem utanför fönstret. Jag ser henne dansa på festivalfältet, ser hur hennes lockar skimrar i strålkastarnas ljus i natten. Känner hennes livsglöd som en hårt dragen sträng.

Inte igen.

Jag försöker resa mig upp. Försöker nå pappersnäsdukarna. Försöker få bort bilderna av henne från mitt huvud. Minnena som spelas på repeat.

Varför såg jag det inte? Varför missade jag det igen?

För på festivalfältet var det inte bara skratt och dans. Det var mer. Det var mörker och kommentarer och frågor som inte besvarades.

Men var det signaler? Var det ett rop på hjälp?

Sakta sjunker jag ner till trägolvet igen. Pressar mig mot den hårda ytan. Lyssnar till skratten utanför. Hennes skratt.

Och hoppas att hon någonstans fortfarande dansar.

Dripp dripp dropp

  • Date:
  • Category: Stories

När jag har fastnat i mitt bokmanus, när redigeringen känns oändlig och olidlig. När jag tvivlar på mig själv som mest. Då brukar jag stanna upp, ta en paus (och antagligen obscena mängder socker), och skriva något annat. Något som inte har med boken att göra alls, bara för att stretcha fingrarna

Den här texten skrevs vid ett sånt tillfälle och var menat som ett tävlingsbidrag till tidningen Skriva (som jag sen glömde skicka in hehe). Temat var ”Blodet”. 

Hope you enjoy!

——————————————————————


Dripp dripp dropp.

Instängd i ett kallt, grått rum med fyra väggar, en stor spegel, en dörr ut. Han stirrar på mig från andra sidan det slitna stålbordet. De gråa ögonen skiner varmt i det starka, gula lampljuset. Men mannen är inte varm, han är kall och grå med sitt gråstrimmiga hår, gråa kostym och gråa uppsyn. Allt är grått. Mannen är färglös.

Han lägger huvudet på sned, försöker utstråla en empati han inte besitter när han ser på mitt röddränkta ansikte. ”Jag förstår hur svårt det måste vara, men kan du säga någonting om hur hen såg ut?”

Det stinker järn runtom mig, droppar rött från mina hårtoppar ned till det vita golvet. Små pölar bildas där, röda pölar av deras livskrafter som stulits. Jag finner mig stirra på dem, tänker på kropparna där detta blod brukade flyta. ”K-k-kommer inte ihåg.” Tvingar ned luft i min hals. ”Hen var inte d-där när jag

”När du vaknade.” Han nickar för sig själv. Gråa ögon stirrar på mig, illusionen av empati i dem spricker. ”Tror du att jag är dum, flicka lilla?” Han reser sig plötsligt upp, stolen slår hårt i golvet. Ljudet dånar som ett skott i mina öron. ”Varför skulle mördaren skjuta hela din familj och lämna dig? Varför vaknade du upp mellan deras lik, utan att ens ha hört skotten?”

Jag brister, börjar hulka. Tårvattnet blandas med den röda geggan på mina kinder, bildar nya blodpölar på golvet. ”J-jag vet inte.” Kroppen skakar skakar skakar, näsan försöker tränga undan stanken runt mig, på mig, i mig. Ögonen försöker se förbi de röda tårarna. ”S-s-snälla”, snyftar jag.

Dripp dripp dropp.

Mannen går runt bordet, sätter sig framför mig. Gråa ögon mörknar, blir svarta. ”Din mor, min kollega, var en av dem bästa poliserna i Stockholm. Förstår du hur jag finner det konstigt att hon inte…” Mannen blundar, andas tungt. När han öppnar ögonen igen är de blödiga.

Jag snyftar igen, hör hennes röst mellan väggarna. Hör det eviga dripp dripp dropp från deras blod, känner det på min kropp, i varje öppning. Ser synen av deras kropparna runt mig när jag vaknar. Min familj som tömts på livskraft i min säng.

Han gnuggar ögonen med fingrarna. ”Vet du om någon ogillade eller var sur på någon i din familj? Någon som kan ha velat ha dem döda?”

Mamma håller sig kvar mellan dessa fyra väggar, viskar i mitt öra om och om igen: ”Det är för ditt eget bästa.” Jag drar handen över mina röda armar, de som är blåa under. ”Nej. V-vet du?”

”Nej.”

Blodet på mig torkar, blir kallt där det innan varit varmt.

Två snabba knack på dörren. Ett kvinnligt huvud tittar in. ”Göran, du behövs.”

”Jag är inte klar här.”

Kvinnan vrider på huvudet och tar in åsynen av mig, som om hon precis insett att jag är här. ”Förlåt. Men du vill se de här.” Hon räcker fram två papper.

Mannen suckar och tvingar bort sin blick från blodet på mina kläder för att ta emot teckningarna. Målningarna av min styckade familj. När han tittar på mig igen är ögonen inte längre svarta. ”Er granne är konstnär, eller hur?”

”J-j-ja.”

”Det fanns spår av målarfärg på kropparna”, säger kvinnan.

”Vi är klara här, larma sociala”, ropar mannen till någon utanför när de stormar ut ur rummet.

Dripp dripp dropp.

Jag blir ensam kvar med deras stulna livskraft. Stanken blir sakta till parfym.

Mammas lögner ekar mellan väggarna igen. ”Du förtjänar detta, flicka lilla. Det är för ditt eget bästa. Det är ditt fel som gjorde mig arg.”

Jag tvingar min själv att skakar igen, samtidigt doppar jag fingertopparna i mer blod. Döljer färgen under.

Ni fick vad ni förtjänade.

Varje blåmärke under blodet tycks pulsera. Varje minne av hur jag fick dem det bränner i mig. Alla gånger jag gjorde fel. Alla gånger mina verk inte var bra nog för dem. ”Om inte ens grannen kan lära dig kan ingen.”

Men hon lärde mig tillräckligt. Hon lärde mig precis hur jag ska kopiera henne. Och min mor lärde mig hur man döljer hemligheter.

Hennes först – mina sen.

Jag andas in doften av blodet, tårna dansar till dripp dripp dropp. Och fejkar en snyftning.

Perfekt.

En timme

  • Date:
  • Category: Stories

Du kan kalla mig Lisa.

Du kan kalla mig Fatima eller Alex eller Amina. Du kan kalla mig vad som helst. Det spelar ingen roll, för du kommer ändå ha glömt bort det efter en timme. En timme, det är allt som krävs för att skrubba bort allt som hänt. Den vita, tröga geggan mellan mina ben, det torkade blodet i min mungipa, huden under mina nu ojämna naglar, smutsen och svetten på det ljusa trägolvet.

En timme är allt som krävs för att skrubba bort alla synliga spår från händelsen som jag vill glömma.

Du är redan ute i hallen, redan på väg ut ur lägenheten. Lägenheten som jag älskade för 30 minuter sedan, men som jag inte vet hur jag ska kunna leva i nu. Min favoritspellista på Spotify flödar ut ur högtalarna. I’m waking up to ash and dust. I wipe my brow and I sweat my rust. I’m breathing in the chemicals. Jag andas in ett ansträngt andetag, samtidigt ekar Radioactive ut i rummet. Ljudvibrationerna känns som skall i mina öron, ord som för 31 minuter sedan var peppande har nu fått en annan mening.

Plötsligt står du framför mig, stirrar ned på mig med de där mörka ögonen. De som var vackra för 32 minuter sedan. ”Sluta lipa, du ville ju. Det var ju du som bjöd hit mig, vad trodde du skulle hända?”

Inte det här, aldrig det här. Det är sådant som händer i filmer, sådant som man hör om i nyheterna. Sådant som man aldrig tror ska hända en själv.

Du rycker på axlarna när jag inte svarar, lägger huvudet på sned och ser förvirrat på mig. Som om du faktiskt inte förstår vad som nyss inträffat. Som om det är mig det är fel på.

”Jag trodde du var en skön tjej”, suckar du. Sedan går du åter mot hallen. Jag hoppar till när dörren smälls igen, men sitter kvar på trägolvet. Vet inte om jag kan resa mig upp, om jag kan ta mig ut från de senaste 33 minuterna.

I raise my flag and dye my clothes. It’s a revolution, I suppose. We’re painted red to fit right in.

Det spelar ingen roll vad du kallar mig – skön, pryd, slampa, hora, bitch, sötnos – allt betyder samma sak. Det kvittar om jag har på mig en kort, tajt klänning eller en heltäckande overall. Det kvittar om det var jag som tog första steget eller om jag någonsin tog ett överhuvudtaget. Jag är fortfarande fast, fortfarande instängd, inlåst i en bur byggd av dig och dina. En rostig, föråldrad bur som jag alltid har levt i men aldrig sett innan. Dess galler har jag hängt mot, kastats mot, slagits mot i åratal utan påverkan. De har ändå fört mig hit.

All systems go, the sun hasn’t died. Deep in my bones, straight from inside.

34 minuter tar det. 34 minuter efter att du drog ner mig på golvet, 33 minuter efter att du slog mig på käken, 32 minuter efter att du stoppade in handen innanför mina trosor, 31 minuter efter att du…

I’m radioactive, radioactive.

34 minuter tar det för mig att ta mig upp från trägolvet. En timme tar det att skrubba bort alla tecken på att du var här. Samma tid som det tar för dig att glömma bort mitt namn.

Men jag kommer alltid komma ihåg ditt namn, det är inpräntat i rosten på mitt galler.

Och du kan kalla mig hämnden.

Obs! Detta är fiktion och inte en sann berättelse om mig.
Men det är verkligheten för många, många andra.

Jag insåg att jag dejtade mitt ex

  • Date:
  • Category: Stories

En vind drar i mitt hår. Lockar flyger med i dess dans i en tyst melodi. Doften av gräs och blommor blandas med aromer av vindruvor. Doften av frihet. Solens strålar kikar ut mellan trädgrenarna och värmer ståpälsen på min hud, den jag fått av hans hårda ord. Ett minne flashar förbi inom mig. Minnet om senaste gången samma ståpäls prydde min hud.

Mobilen i fickan vibrerar, skärmen lyser upp i ett nytt meddelande:
Att inte slåss för någon man gillar är jävligt löjligt och dumt.

Att tvingas slåss för någon som bara skadar en är värre.

Vi står i mitt sovrum, i en annan stad, i en annan tid. Men orden är samma, vreden i dem är desamma. Ägandet och rättfärdigandet. Skuldbeläggandet. Att inget varit hans fel. Att jag var problemet.

”Jag har inte tagit dig för givet.”

På samma sätt som man inte tar vattnet i kranen för givet.

Jag skrattar i solstrålarna, känner dem dra över mitt ansikte. Samtidigt tänker jag på de gånger hans handflata kolliderat där. De gånger han skrattat åt hur sur jag blev av hans ”små bitchslapar”. Jag tänker på hur liten de fick mig att känna mig, hur de slog ut min eld och hur hans skratt efter dem tände den igen. Sedan hör jag hans ord runt mig, som ett inbränt minne som klöser sig ut i det fria. Alla de gånger han har kallat mitt jobb ”dreggigt”, alla de gånger han har skrattat åt mina problem eller avfärdat mina planer. De gånger han har tryckt ned och förlöjligat saker som han vet att jag tycker om.

”Yeah bye miss 0 respect.”

Min respekt går främst till mig själv, inte dig.

Jag tänker på min första pojkvän. Hur han försökte göra detsamma. Hur han genom manipulation, förtryck och otrohet fick mina gnistor att svalna. Hur han byggde en hög av död aska av vad som var jag. Han som tyckte att mitt liv, min vilja och min tid inte var lika värdefull som hans. Han som envisades om att jag skulle ta mig till honom mitt i natten, för att han behövde mig, för att han älskade mig och mådde dåligt, och sedan åkte bort på en fest han fått nys om. Hur han lämnade mig utanför hans husdörr i mörkret och sedan bortförklarade det som att det var min idé.

”Jag sa ’kom om du vill’, inte att du måste komma.”

Du kan inte ringa mig, märkbart berusad, be mig att komma dit och sedan tro att jag inte kommer för din skull. För att du är just berusad.

Så jag står nu i parken där jag har skickat iväg mitt sista sms till honom, där jag har bestämt att jag har fått nog. Att jag inte längre tänker dansa denna dans med en person som bara vill att jag ska följa hans steg utan protest. En person som inte får mig att le eller skratta längre, som alltid lämnar mig emotionellt utmattad och stjäl mina gnistor.

Sedan känner jag hur gnistorna sprids längs min hud, trycker ned ståpälsen som uppenbarades för en timme sedan. Ståpälsen som jag vet antagligen kommer att smitta mig igen. För jag kommer att välja fel igen, falla för fel. Någon som lockar med samma eld, med samma vilja, bara för att ta min. Men det kommer att vara då.

Inte nu. Nu ska jag brinna.

International women’s day

För bara 50 år sedan var kvinnan fast i hemmet, oftast i en liten förort utan fordon eller medel att ta sig någon annanstans än till affären för att köpa varor till hemmet. Det fanns kvinnomagazin som gav tips om hur du som hustru skulle ”hålla din man lycklig” och ”inte vara till besvär”. Du skulle helt enkelt ”veta din plats”.

Samtidigt kunde alla tjejer och kvinnor som inte passade in i samhällets påhittade mall kastas ut från hemmet. Kvinnor som sa ifrån, som blev gravida utanför äktenskap, eller som bara ansågs för ”flörtiga”, kastades till Madhouses eller så kallade Magdalene Laundries.

Häromdagen såg jag på filmen The Magdalene Sisters, en film som berättar historian om tre unga kvinnor som blir skickade till just en Laundrie. Varför blev dem skickade dit?
Margaret blev våldtagen av sin kusin(!) och istället för att han ska skickas till fängelse anses inte hon längre ren och blir körd dit av stadens präst.
Bernadette gillar uppmärksamheten hon får av killar, det faktum att hon aldrig rör dem eller agerar på det spelar ingen roll. Hon anses inte längre ren och skickas bort.
Rose föder ett barn utanför äktenskap. Hennes mor vill inte ens se på barnet i hennes famn, hennes far och deras präst tvingar henne sälja bort barnet till ett rikt par. Och Rose? Hon skickas iväg för att aldrig komma tillbaka.

Filmen utspelar sig inte under 1800-talet som ni kanske tror. Detta var 1964. 52 år sedan. Den sista Magdalene Laundrie stängdes 1996.

Efter filmen var slut satt jag stilla i sängen och stirrade på min spegelbild på väggen. För det där hände, det där har hänt. Det hade antagligen hänt mig. Jag stirrade på kvinnoansiktet som stirrade tillbaka, tänkte på vad det är vi kvinnor strider för. Vad vi har slåss för genom åren. Varför vi aldrig får sluta.

Vi är inte ägodelar att leka med. Vi är inte prydnad för män att glo efter. Vi är inte en fucking platt matta, vävd efter mannens behag att göra vad han vill med. Vi är inte inhemska tjänare, inte heller barnvakter gjorda av skal som endast lever för att föda barn.

Vi är så mycket mer.

Vi är det förtryckta som bubblar upp till ytan. Vi är systrar som håller varandras händer, bildar starka kedjor av viljor.
Och vi är ostoppbara.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Just 50 years ago, the woman was trapped in the home, usually in a small suburb with no vehicle or means to get somewhere other than to the store to buy goods at home. There were women’s magazins that gave tips on how you as a wife should ”keep your man happy,” and ”not be any trouble”. You would simply ”know your place.”

At the same time, girls and women who did not fit into society’s fictional template was thrown out of their homes. Women who didnt agree to the traditional ways, or who became pregnant outside of marriage, or who only was considered for ”flirty” was dragged to madhouses or so-called Magdalene Laundries.

The other day I saw the movie The Magdalene Sisters, a film that tells the story of three young women who was sent to one Laundrie. Why were they sent there?
Margaret was raped by her cousin (!) And instead that he be sent to prison, she is not longer considered pure and was driven there by the town priest.
Bernadette likes the attention she gets from guys, the fact that she will never touch them or act on it does not matter. She is no longer considered pure and has to be sent away.
Rose gives birth to a child outside marriage. Her mother would not even look at the child in her arms, her father and their priest forced her to sell the child to a rich couple. And Rose? She was sent away to never come back.

The film is set not in the 19th century as you might think. This was in 1964. 52 years ago. The last Magdalene Laundrie was closed in 1996.

After the film was over, I sat quietly in bed, staring at my reflection in the wall. Cause that happened, that has happened. It had probably happened to me. I stared at the women face that stared back, thinking about what it is that we women are fighting for. What we have fought for over the years. Why we must never stop.

We are not possessions to play with. We are not ornament for men glared after. We are not a fucking flat carpet, woven by man’s pleasure to do what he wants with. We are not domestic servants, nor babysitters made of shells that only live to bear children.

We are so much more.

We are the oppressed bubbling up to the surface. We are sisters who hold hands, form strong chains of wills.
And we are unstoppable.

womenday

Oldie but goodie

  • Date:
  • Category: Stories

När jag gick på gymnasiet (kommer inte ihåg vilket år) så skulle jag skriva en argumenterande text. Vilket jag, så klart, inte kunde göra seriöst.

*Varning, följande text ska läsas med en ironisk bakstämma i huvudet*

Vissa människor förstår sig inte på riktig smärta, att vara deprimerad och ingen ser det. Att inte ha en anledning för att lämna sängen på morgonen, att ha ett stort öppet, blodigt sår fyllas med salt. Eller att SKRIVA EN ARGUMENTERANDE TEXT!

En argumenterande text är en text där man genom tre argument visar sin ståndpunkt i ett ämne. Och nu när jag är proffs på detta ska jag dela med mig om min åsikt om att skriva arumenterande texter:

Allt för länge har lärare använt texter som en bortförklaring för att slippa planera lektioner, varje gång en lärare är bakis eller har förhinder lägger de bara in en extra uppgift, denna gång var det att skriva en argumenterande text. Men varför skriva en text som blottar din åsikt inom ett visst ämne och sedan få betyg på det?

En argumenterande text ska innehålla tre argument för varför du tycker som du gör. Endast den delen att komma på tre argument är allt för jobbigt att hitta, inom vissa ämnen gäller det då att fantisera fram fakta som inte finns, att hitta på en onödig tredje synsätt på problemet eller att ta världens ynkligaste argument och förstora det till en löjligt stor idé. En text ska vara kreativt underhållande och ta dig ”utanför lådan”, men genom att bara diskutera dessa tre antagligen påhittade argument försvinner all impuls inlevelse och lämnar hörarna med ett tomt skal som alldeles för ofta gör allt i sin makt för att undvika att somna på bänken.

Allt mer antidepressivamedel skrivs ut till minderåriga och vad kan detta bero på? Jo, det beror antagligen på alla onödiga läxor och påfrestande skoluppifter som tvingas på dagens ungdomar. Dessa alldeles för jobbiga skoluppgifter kan lätt utlösa stress som leder till ångest som kan leda till depression. Att vara deprimerad gör dig bland annat nedstämd, du får koncentrationssvårigheter och det förekommer viktförändringar genom avsaknaden av aptit. Du får helt enkelt en nedvärderad sjävbild där du till och med kan få sexuella störningar och självmordstankar (som antagligen beror på de sexuella störningarna om du frågar mig).

Vilket ämne du väljer att skriva om (förutsatt att du får välja själv) kräver också mycket eftertanke eftersom lärare är även de bara människor (trot eller ej) och de som alla andra, kan påverkas negativt av vissa ord och ämnen. Det krävs ett bra ämne för att skapa en bra diskussion, men det krävs ett ännu bättre ämne för att inte betyget ska kunna sänkas.

Hoppas ni kunnat leva er in i situationen och att texten hjälper dig i nästa tvångsuppgift,
hoppas även att ingen av mina lärare läser detta och tar det seriöst!

MVH Lizette Edfeldt

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

When I was in high school (don’t remember which year), I got an assignment to write an argumentative text. Which I, of course, could not do serious.

* Warning, the following should be read with irony *

Some people do not understand what real pain is, how it’s like to be depressed and no one sees it. Not having a reason to leave the bed in the morning, how it’s like to have a wide open, bloody wounds filled with salt. Or the pain or writing an argumentative text!

An argumentative text is a text which you, by three arguments showi your position in a subject. And now that I’m a pro at this, I’ll share my opinion about writing arumenterande texts:

For too long teachers has used texts as an excuse to avoid having to plan lessons, each time a teacher has a hangover or indisposed, they add just an extra task, this time it was to write an argumentative text. But why write a text that exposes your opinion on a given topic and then receive a grade on it?

An argumentative text should contain three arguments for why you feel as you do. Only that the part of getting the three arguments are too hard to find, in certain substances you then need to imagining facts that are not there, to find an unnecessary third approach to the problem, or to take the world’s most pitiful arguments and enlarge it to a ridiculous big idea. A text should be creatively entertain and take you ”outside the box”, but by just discussing these three probably fictitious arguments will lose all momentum empathy and leave your audience as an empty shell that too often just does everything in their power to avoid falling asleep on the bench.

Increasingly antidepressants is prescribed to minors, and what could this be due to? Well, it is probably due to all the unnecessary homework and trying schoolwork forced on today’s youth. These too tough school assignments can easily trigger stress leading to anxiety which can lead to depression. Being depressed leaves you, among other things, miserable, you get concentration difficulties and there are changes in weight through lack of appetite. You simply get a devalued self-image where you can even get sexual disorders and suicidal thoughts (which probably depends on the sexual interference if you ask me).

What topic you choose to write about (assuming you get to choose yourself) also requires much thought because teachers are also people (believe it or not), and they, like all others, may be adversely affected by certain words and topics. It requires a good topic to create a good discussion, but it takes an even better subject for your grade to not be lowered.

Hope you have lived into the situation and that the text will help you in the next forced task,
I also hope that none of my teachers read this and take it seriously!

MVH Lizette Edfeldt

anigif_enhanced-buzz-16162-1376939204-46

Truth time

Jag hade faktiskt inga som helst planer med mitt liv sommaren efter att jag slutade gymnasiet. Jag hade gått Naturvetenskapliga linjen med inriktning kemi i Jönköping. I tre år hade jag alltså plågats med ämnen fulla av instängda formler, mönster som inte gick att bräcka och regler som fick en att känna sig instängd i en bur som ett djur. Jag har läst t.o.m. Matte E och Kemi C och Fysik B.

Sommaren efter studenten var jag insatt på att plugga vidare inom kemi. Och nu när jag tänker efter varför så har jag faktiskt ingen aning, förutom att det skulle vara prestige. Som tur var tog jag ett sabbatsår där jag istället jobbade ihjäl mig på tre arbetsplatser och spenderade alldeles för mycket pengar på pizza och vinboxar.

Att jag hamnade inom journalistik är lite av en slump. Under mitt sabbatsår träffade jag Mia (som hjälpte till att bygga berget med alla pizzor och vinboxar). Hon sa flera gånger att jag var ”Så jävla nyfiken, du borde bli journalist”, eller ”Du kan ju inte hålla käften, du borde jobba i radio”, eller ”Ska du sminka dig så mycket? Du borde vara i TV”.

Ja, vad kan jag säga? Jag sökte till Journalistik och multimedia och kom in.

Första året hade jag inga som helst planer på att studera utomlands. När det kom in studenter i klassrummet som berättade om hur ”givande” och ”fantastiskt roligt” det var att plugga utomlands himlade jag med ögonen. Inte hade jag tid (eller mod) att flytta utomlands helt själv? Jag som bara hade bytt min mammas lägenhet i Jönköping till min mosters i Stockholm.

I andra året, när tentor och duggor kändes med avslappnat. När hysterin att plugga innan tentor byttes ut till insikten om tentaöl efter, så dök utlandsstudier upp mer på tal. En klasskamrat sa till mig: ”Om ett jobb står mellan mig och en annan ansökande och de ser att jag studerat utomlands en termin och hen inte har gjort det. Så är ju chansen större att jag får jobbet”.

Needless to say, journalistyrket är väldigt tävlingsinriktat.

Men det var faktiskt inte (bara) därför jag plötsligt ville utomlands. Ni ser, jag har aldrig varit en sådan person som tar sin ryggsäck och bara drar någonstans. Jag har alltid behövt den där tryggheten som finns med WIFI’t hemma och vetskapen vart/när/hur/varför.

Så en dag flippade jag ut på mig själv. För jag insåg att trots att jag bytt ämne och ”flytt” från alla de regler och mönster som finns inom matematikens och fysikens värld, så var jag fortfarande fast. Stod fortfarande still i mitt egna mönster och mina egna formler för vardagen. Och jag var så fruktansvärt trött på det.

Så varför valde jag Irland?
DET är nog den bästa frågan jag har fått svara på i hela mitt liv för jag har bara två ord att säga: PUBAR och GRÖNT.

Och hey, jag kommer aldrig ångra mig.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

I actually had no plans with my life the summer after I finished high school. I had studies Science with specialization in chemistry in Jönköping. In three years I had thus been plagued with topics full of trapped formulas, patterns that could not outdo and rules that made you feel trapped in a cage like an animal. I have read even Math E and Chemistry C and Physics B.

The summer after graduation, I was sure I was gonna study further in chemistry. And now that I try to guess why, I have no idea, except that it would be prestige. Luckily, I took a sabbatical where I instead was working myself to death with three jobs and spent way too much money on pizza and wine boxes.

How I ended up in journalism is a bit of a coincidence. During my sabbatical, I met Mia (who helped build the mountain with all pizzas and wine boxes). She said several times that I was ”so damn curious, you ought to be a journalist,” or ”you can’t shut up, you should work on the radio,” or ”do you wear that much make up? You should be on TV.”

Yes, well what can I say? I applied to journalism and multimedia, and came in.

The first year, I had no plans on studying abroad. When students entered in the classroom and talked about how ”rewarding” and ”fantastic” it was to study abroad, I rolled my eyes. I had not time (or courage) to move abroad by myself? I had just switched my mother’s apartment in Jönköping to my aunt’s in Stockholm.

In the second year, when exams and quizzes started feeling more relaxed. When the hysteria that cramming before exams was changed to the realization of beers after, then the thought of studying abroad cam up more and more. A classmate told me: ”If it’s between me and the other applicants for a job, and they see that I studied abroad for a semester and a she have not, it’s a greater chance that I get the job.”

Needless to say, the journalistic profession is highly competitive.

But that was actually not (just) the reason why I suddenly wanted to study abroad. You see, I’ve never been a person who takes his backpack and just goes anywhere. I’ve always needed that the security available with the WIFI at home and knowing where / when / how / why.

Then one day I freaked. Because I realized that even though I changed the topic and ”escaped” all the rules and patterns that exist in the mathematic- and physic-world, I was still stuck. Stood still quiet in my own patterns and my own formulas for everyday life. And I was so terribly tired of it.

So why did I chose Ireland?
It is probably the best question I have answered in all my life because I have only two words to say: PUBS and GREEN.
And hey, I will never regret it.

12769484_10153277803655563_1961882064_n 12789709_10153277803480563_707035976_o 12788062_10153277799865563_133470449_n

IMG_416822

Tänk om

 

Tänk dig att du växer upp och redan som spädbarn slits du ifrån din mor. Tänk dig att du spärras in i ett rum fullt med andra människor, så fullt att ni i princip går på varandra. Tänk dig att du måste bo i din egen avföring och aldrig får känna solens strålar på ditt ansikte eller doften av frisk luft eller gräs mellan dina tår. Tänk dig att hela ditt liv är ett elände, ett nytt lidande efter det andra, allt på grund av att en självutnämnt ”högre släkte” inte tycker du är värd mer. Att allt som är du – alla minnen, alla känslor, varje centimeter av din kropp – är något att äta.

Och inte äter dem dig för att de behöver det. De äter dig för att de helt enkelt tycker det är gott. För att av någon anledning så är det bara du som är god nog att äta när det finns tusentals alternativ till föda.

DET är egoistiskt om du frågar mig.

Jag har varit vegetarian så länge att jag glömt hur lång tid det gått. Med andra ord så har det gått år, säkert mer än fem, utan att jag (medvetet) stoppat kött i munnen. Och de få gånger jag råkat få en kyckling bit i min vego-pasta på restaurangen har jag snabbt mått illa och fått upp den igen. För så fel känns det.

Jag har länge tyckt att det är fel att äta kött. Inte bara fel, det är groteskt.

Men den senaste tiden, rättare sagt sedan vi var i Grekland över min födelsedag, så har jag börjar tänka om. Jag fick en kort utläggning till vad som händer djuren i mejeriproduktionen och det har följt mig.

Det är dags att tänka om, även för mig.
För en vegetarisk kost må göra slut på viss tortyr, men långt ifrån allt.

 

edfeldt_1

 

 

Jag sa nej, men han sprutade mig i ansiktet och sa förlåt

Mest läst på Nyheter24 just nu.

Varför skriver jag en debattartikel om att bli sprutad i ansiktet kanske ni undrar,
men det är så mycket mer än så det handlar om.
Det spelar ingen roll att det var just sperma i ansiktet jag inte ville ha,
det hade lika gärna kunnat vara analsex eller ett finger i örat.

Det spelar ingen roll.

Det som spelar roll är att det var inte fanns ett ömsesidigt samtycke till handlingen.
Att jag inte var med på det, att jag inte längre fick bestämma
över min kropp och att jag HADE SAGT NEJ.

Ett nej är ALLTID ett nej.
Så enkelt är det.

Läs hela artikeln HÄR

 nyheter24

Dålig på att komma ihåg…

En sak alla som känner mig väl vet är att jag har världens sämsta minne.
Då pratar jag inte om dåligt minne som att ”åh nej, jag glömde spisen på”, vilket har hänt fler gånger än vad jag vill erkänna. Jag menar inte heller dåligt minne som i ”jag kommer inte ihåg något efter vi shottade igår”, vilket även det händer allt för ofta.

Jag menar dåligt minne som i ”varför slutade jag träffa den där personen?”.
Jag har, verkligen, en fallenhet för att glömma bort varför jag valde att gå ifrån ett förhållande eller en kompisrelation. Och jag tror att mycket av det har att göra med mitt dåliga minne.

Säg att du får en dålig wibe, eller känner att du inte passar ihop med en person, eller att personen rent av fäller en rasistisk eller homofobisk kommentar som gör att du gör slut på den relationen. Säg att det går några veckor, kanske till och med månader. Och sen helt plötsligt har du glömt bort det – orsaken till varför ni inte träffas längre (även om en rasistisk eller homofobisk kommentar aldrig borde glömmas). Det kan ju räcka med att se ett inlägg på ditt Facebook-flöde från personen för att alla minnen kommer tillbaka, det dåliga där för mig är oftast att de bara är de bra minnena som flyter upp. Inte de dåliga. Inte orsaken till varför vi inte klickade. Inte orsaken till varför jag gick därifrån.

Istället hamnar jag alltid där igen, där i de sköna minnena och känslan av dem.
Det är då jag behöver en bitchslap från en kompis för att påminna mig om att känslan som uppstår inte är densamma som den var då. De goda minnena och den bra känslan är bara illusionen av vad du trodde det kunde vara. Jag är kär i illusionen va kärlek. Jag är fnittrig i tanken av skratt.

Jag är helt enkelt tillsammans med hoppet av att inte vara ensam.

Känner du igen dig?

IMG_1860226667

    >> <<