Lizette Edfeldt

Home / The Book

Stuff is (finally) happening

  • Date:
  • Category: The Book

 

Jag har blivit med evenemang!

Det känns ungefär som om man hade varit gravid och äntligen kommer det där älskade barnet ut (just kidding, I’m not that stupid). Äntligen har releasefesten spikats och det blir den 20 september på Obaren i Stockholm.

Okej, det kanske inte alls känns som att föda. Det känns nog mer som att skita på ett riktigt efterlängtat toabesök.

Det här blir (typ) min första releasefest, så det har varit många frågetecken för mig: vart kan man vara? Borde man läsa högt ur boken? Borde det hållas tal? Kan jag ha liveband? Borde jag bjuda drottning Silvia? Kan jag shotta istället för att dricka bubbel?

Ni vet, de viktiga frågorna.

Men nu är det äntligen bestämt att min kära vän Sanna Ohlgren, aka Sun Owl, ska spela på festen. Och det kommer bli tal och högläsning ur boken och väldigt, väldigt många dåliga skämt (jag ber om ursäkt i förväg för dem).

Checka in evenemanget här om du vill komma!

Förutom detta så har jag även blivit med Facebook-sida. Kolla gärna in och gilla den här om du vill följa bokens liv 😀 

Brännmärkt går att bevaka!

Blev informerad av en kompis att det nu går att bevaka Brännmärkt – min bok som kommer ut den 21 september.

Så mycket känslor just nu – glädje, gråt, ångest, skratt. Ja, jag är en riktig ångvält av känslokris as we speak.

Gå in och bevaka boken nu (om ni vill ofc, det här är ingen diktatur. Även om mitt bloggnamn ”Lizettes imperium” kan låta som det hehe)!

Här hittar ni den på Bokus och Adlibris!


Omslag och baksidetext

För några veckor sedan kom Modernistas (förlaget som ger ut min bok) höstkatalog ut. Och på sida 6-7 dök det upp ett familjärt ansikte (hehe)!

Jag ska inte ljuga, jag skrek när jag öppnade katalogen. Att se allt där: omslaget, författarbilden, baksidetexten, var något att skrika för.

Men nu ska vi prata om omslag.

Det är faktiskt så att omslaget i höstkatalogen inte är det slutgiltiga omslaget, utan bara ett tillfälligt.
Varför det, kanske ni undrar?
Jo för vi håller faktiskt på i denna stund att designa, bygga och fota ett eget, RIKTIGT, brännjärn(!) som ska vara på omslaget när boken kommer ut. Tanken är att jag ska ha den och kunna ta med och visa den på boksigneringar eller intervjuer (om det blir några sådana).

Coolt va?

 

Ångest

Det är snart dags. Snart kommer boken jag har jobbat och slitit med i över tre år att komma ut. Att faktiskt gå att köpa. Att gå att hålla i. Läsa.

Och jag tror att jag precis har börjat inse det. Att folk faktiskt kommer att kunna läsa den och kommentera och kritisera. Att mitt livs hittills största projekt snart kommer publiceras för alla att se och ta del av. Mina tankar, rädslor och förhoppningar. Mina drömmar och farhågor. Allt kommer vara där. Öppet. Sårbart.

Det är läskigt.

Och med den insikten kom all ångest. Alla tvivel.
Tänk så är boken egentligen sjukt dålig? Tänk så kommer ingen förstå vad det är jag försöker säga? Tänk så är det här min författarkarriär tar slut?

Jag har länge trott att jag har haft en klar bild, en helhetsbild, av allt i manuset – att alla delar har legat på plats. Alla karaktärer var redo att möta omvärlden, alla händelser och känslor klara för att skildras av andra människor.

Men sedan skickade jag iväg manuset för en sista gång till min redaktör. Tog en paus – läste en annan bok. Och sakta kom alla frågor, alla jämförelser med andra böcker i samma genre: är mina karaktärer verkligen tredimensionella? Har de djup? Har de mening? Skiljer de sig verkligen åt eller är alla likadana?

Så nu sitter jag här och går igenom manuset. Igen. Läser varje replik högt. Igen. Går in i varje karaktär i varje scen. Igen. Går igenom allas bakgrundshistorier. Igen. Och hoppas att denna ångest ska släppa.

Har ni samma problem, eller är det bara jag?

Releasedatum 21 september!

A lot going on

Jag insåg idag att det var lääääänge sedan jag skrev något här, vilket är dåligt för alla mina eventuella virtuella följare – men bättre för mitt liv utanför nätet (eller typ..? eh, ni fattar vad jag menar).

Den senaste månaden har verkligen flugit förbi och plötsligt försvann all snö. Solen kom fram. Solen försvann. Solen kom fram igen.

Och nu är den återigen borta.

Men nu babblar jag på (som vanligt). Grejen är att de senaste dagarna har mycket hänt bok-vis. Min debutroman är nu listad för att vara med i Modernistas höstkatalog(!). Ännu är inte releasedatumet satt, men det blir alltså i höst!

Och med den nyheten föll massa andra mejl ner i brevlådan – jag ska fotograferas till mitt författarporträtt. Omslaget ska fixas. Baksidetext och författarbeskrivning skrivas. Och (!) jag har fått tillbaka bokmanuset för en sista redigeringsrunda.

För att inte glömma mitt ”vanliga jobb” som reporter på Lilla Aktuellt.

Nu kanske ni tror att jag gnäller på att jag har för mycket att göra – men ack nej! Det här är drömmen för en person med (antagligen) ADHD.

Bara 1136 kommentarer att gå igenom. It’s like Christmas!

Youtube and writing-buddies

Tjabba tjena hallå (vi säger så?)!

Sitter just nu och redigerar en kort film som snart ska upp på youtube där jag och min writer-buddy Fanny har testat det vi kallar ”Hemingway-metoden”. Vad det innebär ja… det får ni se när jag är klar med videon.

De senaste dagarna har annars känts som en skrivar-turné. Inte i den meningen att jag har varit på någon riktig turné (tyvärr), utan i att det nu finns flera bokmanus på min dator som inte är mina egna. Som folk faktiskt har skickat till mig, vänner och avlägsna facebookkontakter som har börjat skriva och vill ha inputs, kommentarer, tips eller bara någon att skriva med.

Så det är så min senaste vecka varit – en skrivar-turné på olika skrivställen, med olika skriv-buddies varje dag.

Vem sa att författarskapet behöver vara ensamt?

Kontrollera fantasin

Hur kontrollerar man fantasin? Hur bestämmer man vilken idé man ska ta itu med först? Hur organiserar man alla ideér?

Har du svaret så snälla kommentera, för jag är splittrad.

Sedan jag skickade in mitt bokmanus för (förhoppningsvis) sista gången till redaktören så har jag lagt min energi på bok nummer två i samma serie. BOOM det ska bli en serie (ifall det var någon som hade missat det). 

Men sedan var jag på Women’s March Stockholm igår. Jag vet inte om det var alla starka tal, stämningen i folkhavet eller marchen för samma rättigheter som gjorde det, men självklart tog en ny bokidé form i min hjärna. En bokidé som jag inte har slutat tänka på sedan dess och just nu sitter och antecknar på ett nytt dokument.

Men borde jag verkligen lägga energi på att skapa något nytt när jag redan jobbar på en serie? Kan jag överge karaktärerna i serien och skapa nya utan att blanda ihop dem?

Hur organiserar man fantasin som är gränslös?


Tack och lov för Snapchat som till och med kan få mina ohygeniska skrivdagar att se söta ut.
För er som vill följa min frustrerande skrivprocess:

Slutet och början

  • Date:
  • Category: The Book

För några veckor sedan – dagen innan nyårsafton för att vara mer precis – skickade jag in mitt bokmanus till redaktören för (förhoppningsvis) sista gången!

Lugn. Andas. Gå vidare.

Men självklart var jag inte alls klar – inte enligt mig själv. Redan samma kväll, innan min redaktör ens hunnit öppna mejlet, skickade jag en ny version av bokmanuset till henne. En version med två repliker till i slutet av berättelsen som jag var säker på skulle vara avgörande.
Och det var det, det var sista gången jag skickade in manuset.

Trodde jag.

Sedan dess har jag hunnit mejlat min redaktör två gånger till med nya ”uppdaterade versioner” av manuset. Och varje gång har jag varit säker på att det var sista gången.

Okej, lugn. Andas. Se inte tillbaka.
Ser jag tillbaka blir jag fast igen.

Så nu, för att inte gå min redaktör på nerverna, för att undgå att falla in i ett mörkt och djupt hål fullt av tvivel, så är jag både klar och oavslutad.

För nu är det dags för bok två och ett helt nytt år av utforskande, självrannsakan och allt för mycket socker.

Andas. Le. Skratta. Fortsätt.

Playing editor

  • Date:
  • Category: The Book

Jag älskar att nära kompisar till mig också har börjat skriva på sina första bokmanus! Det är så himla kul att ha någon att prata med i min egen skrivhysteri (japp, jag upplever hysteri at the moment). Det är också roligt att få leka redaktör till någon annan, speciellt till någon som brukar kommentera mitt manus.

Dock så tror jag att jag kan ta det till en överdrift ibland.
Kanske.
Bara lite.
Eller?

1 2 4 5 3

Som det ögonblicket när jag kommenterar att jag håller med mig själv i mina tidigare kommentarer.

För övrigt så är jag tacksam och glad över att få testläsa och kommentera någon annan manus. Och nej, alla kommentarer ser inte ut såhär, det finns faktiskt seriösa också.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

I love that close friends of mine have also begun writing on their first book manuscript! It’s so much fun to have someone to talk to in my own writing hysteria (yes, I’m experiencing a hysteria at the moment). It’s also fun to play editor to someone else, especially to someone who usually comment on my script.

However, I think I can take it to a stretch sometimes.
Perhaps.
Just a little.
Or?

Like, in that moment when I commented that I agree with myself in my previous comments.

But I am grateful and glad to be one of the test-readers and to get to comment on someone elses script. And no, all comments do not look like this, there are actually serious ones as well.

Meeting with a writer

”Man dras till likasinnade”, brukar man väl säga?

Jag börjar tro på det.

I lördags träffade jag Gabriella Kjeilen, författaren bakom Mellody Looh – serien, för en fika här i Jönköping. Vi pratade om studentradio, något vi båda är involverade i i våra separata skolor. Vi diskuterade även tv, medier i allmänhet, och journalistik. Japp, vi båda pluggar liknande program.

Sedan pratade vi såklart om böcker. Böcker, böcker, böcker. Och att skriva. Skriva, skriva, skriva. Hur det är lättare att skriva på natten. Hur det är roligare att skriva mörka historier. Att skriva sådant som förtär.

Så om du skriver själv skulle jag rekommendera att hitta fler som gör det. Någon man kan fika med, prata med, skratta med i skämt som kanske inte andra riktigt händer med i.

Man brukar ju dras till likasinnade.

PS. Hela vägen till fiket tänkte jag på hur jag måste komma ihåg att ta ett foto tillsammans. För att kunna blogga om det efteråt. Hela vägen hem från fiket förbannade jag mig själv för att jag inte tog ett foto. Så fotot är taget från Gabriellas egna sida. DS.

gp

”You’re drawn to like-minded people,” they usually say?

I’m starting to believe it.

Last Saturday I met Gabriella Kjeilen, author of the Mellody Looh – series, for a coffee here in Jönköping. We talked about student radio, something we both are involved in at our separate schools. We also discussed the television, media in general, and journalism. Yep, we study similar programs.

Then of course we talked about books. Books, books, books. And writing. Writing, writing, writing. How it is easier to write at night. How it’s more fun to write dark stories. To write things that consume.

So if you write yourself, I would recommend finding more people that do. People you can have coffee with, talk to, laugh at the jokes that many others might not get.

One usually is are drawn to the like-minded.

PS. All the way to the diner, I thought of how I must remember to take a photo together. So that I could blog about it afterwards. All the way home from the diner I cursed myself for not taking a photo. So the photo is taken from Gabriella’s own page. DS.

>> <<