Lizette Edfeldt

Home / The Book

Dyrt att vara författare

Titeln säger egentligen allt, men låt mig demonstrera:

Jag älskar att skriva på kvällen/natten/morgonen. Och då menar jag inte antingen kvällen eller natten eller morgonen, utan jag menar från kvällen, över natten, till morgon. Det är sällan jag inte ser soluppgången när jag har en skrivkväll.

Men det finns ju en nackdel. Genom att skriva på natten får jag ofta ett nattligt sug på sötsaker. Energidricka, läsk, choklad och kakor är saker jag inte kan leva utan, speciellt inte när jag skriver en hel natt. Jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar jag har lagt på sådana här sötsaker genom åren nu. Men jag behöver inte räkna, min mage tycks hålla räkningen ändå (höhö).

En annan nackdel med att vara författare är att man gärna vill träffa andra författare eller förlagsfolk. Det innebär att man gärna går på skrivkonferenser.
Självklart skrek jag av glädje när jag hittade Skriv2016, vilket är just en skrivkonferens i Stockholm. Nu måste jag bara räkna mina drickspengar från sommarens servitrisjobb för att se så jag kan ta mig dit.

En positiv sak med att vara författare: Nu vet jag iallafall vad jag önskar mig i födelsedagspresent.

ego2

En positiv kommentar i ett hav av grammatikfel

När man redigerar sitt manus är det viktigt att komma ihåg att vara positiv. Speciellt om det är en annan person som har läst och kommenterat texten. Speciellt om man har en särskild talang för att göra grammatiska fel, så som jag tycks ha.

När man öppnar dokumentet från redaktören, testläsaren eller släktingen (beroende på vilket stadie man är i skrivandet) så är det lätt att man bara stirrar på alla rödmarkerade ord och stycken. På ett hav av kommentarer. Och blir panikslagen. Kanske undrar du varför du ens försöker skriva? Kanske tvivlar du på din skrivarförmåga? Kanske funderar du på att sluta?

Don’t. Just don’t. 

För i det där havet av grammatiska fel och stycken som inte makes sense finns det garanterat även kommentarer som kommer få dig att le. Som du kommer att fotografera med avsikt om att rama in i guldramar och pryda väggarna med.

Och kom ihåg, för var stycke som inte är rödmarkerat, som har blivit lämnad oskadd, har du skapat något magiskt.

(Ursäkta de dåligt suddade bilderna, kan ju inte låta er se hela härligheten ännu.)

vend1 vend2 fanny3 fanny2 fanny1

If my life was a tv-show

20160623_144305

Två datorer, en tjockpärm, Celsius och ett paket kakor senare så ska äntligen redigeringsfas numero tre börja!

Under denna säsong av Bokmanus ska vår huvudkaraktär Lizette gå igenom sin redaktörs 1463 kommentarer, samtidigt som hon har fått tillbaka fem manus med kommentarer från sina trogna testläsare. Detta innebär att Lizette inte kommer att få se solen på ett tag, förutom några enstaka soluppgångar när hon har suttit hela natten och skrivit.

Detta kommer vara vår mörkaste säsong hittills och vi varnar känsliga läsare från grovt språk och väldigt, väldigt mycket dålig humor.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Two computers, a thick binder, Celsius, and a packet of biscuits later, the editing phase numero three can finally begin!

During this season of The Manuscript, our main character Lizette will go through her editors 1463 comments, while she has also gotten back five scripts with comments from her loyal test-readers. This means that Lizette will not see the sun for a while, except for a few sunrises while she sits all night and write.

This will be our darkest season so far and we warn sensitive readers from bad language, and very, very very bad humor.

Night tears

Jag har väntat i nästan två månader, i 51 dagar för att vara exakt, på att få öppna upp det där dokumentet som är fullt av kommentarer. Det där dokumentet som jag vet kommer att göra mig både ivrig och nervös, som kommer att få mig sova alldeles för lite och äta alldeles för mycket socker.

Det där mejlet från min redaktör, det med mitt nedklottrade bokmanus inför den nya redigeringen.

Den kom äntligen, en solig tisdagsmorgon som denna. Och jag var duktig, jag hade självdisciplin och öppnade inte dokumentet på jobbet när jag fick det. Jag var duktig och väntade tills jag kom hem, då jag visste att jag skulle vara uppe alldeles för länge.

Så var det äntligen dags. Kakorna stod framme, energidrycken var öppnad, datorn var på. Men så hände det som inte fick hända, det som varje författare och skribent fasar mest av allt.

Open Office ville inte öppnas.

Det där härliga dokumentet från redaktören ville inte uppenbaras, likaså de andra dokumenten från mina hängivna testläsare.

Så nu sitter jag här, två timmar senare, och gråter tyst i soffan. Alldeles för känslomässigt involverad för att inte ta det personligt, som om Open Office inte vill att jag ska skriva. Som om det är ödet.

Så nu gör jag slut med min dator. I helgen blir det en ny, en som inte kommer ge mig tårar i mitten av natten. En som inte behöver ha laddaren i konstant för att fungera. En som tillåter mig att använda Photoshop och Audition samtidigt.

Jag har hört att hen kallas Mac.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

I have waited almost two months, 51 days to be exact, to get to open up that document, full of comments. That document, which I know will make me both excited and nervous, that will make me sleep too little and eat too much sugar.

That email from my editor, with my scrawled manuscript for the new editing.

It came at last, a sunny Tuesday morning like this. And I was good, I had the self-discipline and did not open the document at work when I received it. I was good and waited until I got home, when I knew I would be up there too long.

Then it was finally time. The cookies was on the table, the energy drink was opened, the computer was on. But then the thing that can’t happen happened, the thing that every writer dreads most of all.

OpenOffice would not open.

That glorious document from my editor did not want to open, as well as the other documents from my devoted test-readers.

So here I am, two hours later, crying quietly on the couch. Far too emotionally involved to not take it personally, like OpenOffice does not want me to write. As if it is fate.

So now I’m breaking up with my computer. This weekend there will be a new one, one that wont give me tears in the middle of the night. One who does not need to have the charger plugged in constantly to work. One that allows me to use Photoshop and Audition simultaneously.

I have heard that the he’s called Mac.

Sorry for the long text, here’s me in a bikini.

modell2

Klick “send”

Natten till idag, klockan 02:38, skickade jag tillbaka mitt bokmanus till min redaktör på förlaget efter min andra omskrivning. Det har varit en stressfull, intensiv vecka för att klara min deadline (som jag var “smart nog” att sätta upp själv). Jag trodde jag skulle sitta och pusta ut idag, glad över anderum.

Men nu kommer jag på mig själv med att stirra på manuset ändå, läsa igenom det ännu en gång och se om jag kan utveckla det ännu mer. Det kliar i mina fingrar, det far tankar kring scener och känslor och karaktärer i mitt bakhuvud.

“Det är inte förrän man släpper det som man inser hur mycket man älskade det”, brukar de väl säga?

Well, jag längtar redan efter att få tillbaka manuset från min redaktör igen för att påbörja nästa omskrivning. Men under tiden måste jag skriva två essäer och plugga till tre prov. Så nu ska vi se om jag kan överföra energin i mina fingertoppar som skapats av bokskrivandet, till energi för att studera.

Önska mig lycka till (jag kommer behöva det).

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

The night to today, at 2:38 AM, I send back my manuscript to my editor at the publishing house after my second rewrite. It has been a stressful, intense week to meet my deadline (which I was “smart enough” to put up itself). I thought I would sit and take a breather today, happy for the space.

But now I find myself staring at the script yet, reading it again to see if I can develop it even more. It itches in my fingers, thoughts are circulating of scenes and emotions and characters in my head.

“It’s not until you release it that you realize how much you loved it,” isn’t that what they say?

Well, I can’t wait to get back the script from my editor again to start the next rewrite. But in the meantime I have to write two essays and study for three exams. So now let’s see if I can transfer the energy in my fingertips created by the bookwriting, to energy to study.

Wish me luck (I will need it).

My Snapchat from after I just klicked “send”.

Fantasi VS Verklighet

Imagination vs reality – how much is inspired from real life when writing a book?

I have decided (for like two weeks ago) that I would start making subtitles on my videos, but since it’s exam times, and that I have a deadline tonight (a little stressed!) I haven’t had the time just yet. But dont you worry, all my
non-swedes-friends IT WILL HAPPEN!

FörfattarVloggen

Japp, jag har börjat vlogga! Ska försöka hålla igång det veckovis (fingers crossed).

Har ni, precis som jag, undrat över hur livet som författare ser ut? Vill du ha tips om hur du ska skriva ditt manus? Undrar du hur det går till när man faktiskt skrivit på ett bokkontrakt?

Jag vet att jag gjorde.
Så nu ska jag göra mitt bästa för att hjälpa andra.

Ja, försöka i alla fall.

Editing time

33

Förra veckan var jag i Stockholm under vårt Spring break. Dagarna innan, under St. Patricks Day för att vara exakt, hade min mobil blivit stulen, samma dag hade även mitt crew från Stockholm kommit hit för att hälsa på. Och vilken helg det var!

Men i måndags förra veckan landade jag återigen på Arlanda för en vecka hemma. Det var första gången jag flög själv (japp, jag är seg) och jag gjorde det mobillös.

Så vad gör man när man har två timmar på flygplatsen och ingen mobil eller vänner att prata med? Jo, man tar fram sitt anteckningsblock och börjar skissa på nästa bokmanus så klart! So that’s what I did. Och nu vet jag exakt hur jag vill ha det. Tänk vad mycket man kan åstadkomma utan den där mobilen i fickan (kanske borde kasta bort den på heltid).

Direkt efter att jag landade fick jag tag på en mobil för att kolla min mejl dock, så som jag har hört att man ska göra som vuxen. Och förlaget Modernista hade hört av sig om ett nytt möte! I torsdags var jag där och diskuterade mitt bokmanus med min förläggare och min nya redaktör – Vart är vi nu? Vart ska vi? Hur mycket behöver utvecklas?

I söndags kom jag tillbaka till Limerick med en pappershög bokmanus rikare att gå igenom och redigera. Jag har gett mig själv en månads deadline, eftersom mina journalist-vanor arbetar bäst under press, och jag är så grymt taggad på att se denna hög papper bli mindre och mindre tills den försvinner helt på mitt skrivbord.

Så att jag sedan kan påbörja en ny.

The life of editing – I love it!

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Last week I was in Stockholm during our spring break. Days before, during St. Patrick’s Day to be exact, my mobile was stolen, the same day that my crew from Stockholm came here to visit. And what a weekend it was!

But last Monday I landed again at the airport for a week at home. It was the first time I flew by myself (yep, I’m late) and I did it mobileless.

So what do you do when you have two hours to kill at the airport and no mobile or friends to talk to? Well, taking out your notebook and start sketching out the next manuscript ofc! So that’s what I did. And now I know exactly how I want it. Imagine what you can accomplish without that cell phone in your pocket (maybe should throw away the full-time).

Right after I landed, I got hold of a mobile phone to check my e-mails, as I have heard that you should do as an adult. And the publisher Modernista had been in touch about a new meeting! Last Thursday I was there and discussed my book manuscript with my publisher and my new editor – Where are we now? Where are we going? How much needs to be developed?

Last Sunday I came back to Limerick with a stack of printed manuscript richer to go through and edit. I have given myself a one-month deadline, because my journalist habits work best under pressure, and I’m so psyched to see this pile of paper get smaller and smaller until it disappears completely from my desk.

So that I can start a new one.

The life of editing – I love it!

 

Writing-mode ON

12695320_10153915252784732_993563287_o

Har du någonsin upplevt den frustrerande pulsen i själen av att inte få skapa?
När du inte har haft tid att göra det du älskar mest på flera veckor och det känns som att du kommer gå isär när som helst?

I feel ya, mate!

Det var EN MÅNAD sedan jag hade en hel kväll/natt åt att bara skriva.
Och… vad kan jag säga? Mina naglar är så nedbitna vid det här laget.

Men inatt har jag en dejt med bokmanuset och min utvecklande identitetsstörning
(att skriva från flera perspektiv takes its toll).
Vi har faktiskt en dubbeldejt med Mr. Energidricka och Ms. Kakor.

Riktigt trevligt, må jag säga.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Have you ever experienced the frustrating pulse in the soul for not getting to create?
When you have no time to do what you love the most in several weeks and it feels like you will break apart any second?

I feel ya, mate!

It was A MONTH ago, I had a whole evening / night to just write.
And … what can I say? My nails are soooo bitten by now.
But tonight, I have a date with the manuscript and my evolving identity disorder
(Write from multiple perspectives takes its toll).
We actually have a double date with Mr. Energy Drink and Ms. Cookies.

Really nice, I must say.

Omslag

Vinflaskan är öppnad. Kladdkakan är framme. Energidrickan står på bordet.
Det är dags att prata omslag.

Jag har turen att ha en fantastisk kreativ konstnär till vän. Justina Hüll och jag sitter och pratar om omslag till min kommande trilogi, som hon kommer måla.

Plötsligt börjar Justina slänga fram tavlor, böcker och illustrationer på sin säng.

Jag: Möblerar du om?
Justina: Jag gör en moodboard.

Nu ni, nu händer det grejer.

12545724_1008561405871568_1569795589_o