En sak alla som känner mig väl vet är att jag har världens sämsta minne.
Då pratar jag inte om dåligt minne som att “åh nej, jag glömde spisen på”, vilket har hänt fler gånger än vad jag vill erkänna. Jag menar inte heller dåligt minne som i “jag kommer inte ihåg något efter vi shottade igår”, vilket även det händer allt för ofta.

Jag menar dåligt minne som i “varför slutade jag träffa den där personen?”.
Jag har, verkligen, en fallenhet för att glömma bort varför jag valde att gå ifrån ett förhållande eller en kompisrelation. Och jag tror att mycket av det har att göra med mitt dåliga minne.

Säg att du får en dålig wibe, eller känner att du inte passar ihop med en person, eller att personen rent av fäller en rasistisk eller homofobisk kommentar som gör att du gör slut på den relationen. Säg att det går några veckor, kanske till och med månader. Och sen helt plötsligt har du glömt bort det – orsaken till varför ni inte träffas längre (även om en rasistisk eller homofobisk kommentar aldrig borde glömmas). Det kan ju räcka med att se ett inlägg på ditt Facebook-flöde från personen för att alla minnen kommer tillbaka, det dåliga där för mig är oftast att de bara är de bra minnena som flyter upp. Inte de dåliga. Inte orsaken till varför vi inte klickade. Inte orsaken till varför jag gick därifrån.

Istället hamnar jag alltid där igen, där i de sköna minnena och känslan av dem.
Det är då jag behöver en bitchslap från en kompis för att påminna mig om att känslan som uppstår inte är densamma som den var då. De goda minnena och den bra känslan är bara illusionen av vad du trodde det kunde vara. Jag är kär i illusionen va kärlek. Jag är fnittrig i tanken av skratt.

Jag är helt enkelt tillsammans med hoppet av att inte vara ensam.

Känner du igen dig?

IMG_1860226667