“Ingen vill dejta en deppig tjej”, sa en kille som jag brukade träffa.

“Ingen vill anställa någon som inte är 100 procent lycklig”, sa en gammal chef samtidigt som han kastade en annan tjejs hoppfulla cv i papperskorgen.

Hur mycket berättar vi egentligen om våra liv? Vet vi någonsin vad som verkligen pågår inom en annan människa? Får vi se bakgrunden till de skrattande, perfekta insta-bilderna?

Vill vi?

Om du inte vill veta, om du inte vill skrapa på den skrattande fasaden och hitta de bristande väggarna under som hotar att förfalla – så sluta att läsa nu. För jag ska ge ett uppriktigt försök i att vara just det – ärlig.
Mörkt, djupt, förtvivlat ärlig.

Jag borde vara glad. Jag vet det.

Jag borde hoppa av lycka varje dag och dansa varje kväll. Jag borde stå på toppen av en kulle och fucking skrika ut i natten att “I DID IT!”.

Jag vet det.

Jag vet hur sällsynt det är att hamna där jag är. Att faktiskt ha ett bra jobb som jag älskar och precis ha gett ut en bok (som jag så klart också älskar). Den här texten har ingenting med mitt yrkesliv att göra.

Men det skaver. Det är en värk, ett tvivel och en djup, mörk, ilande känsla som inte vill försvinna. Som inte tvättas bort oavsett hur många skratt jag delar eller hur många klappar på axeln som jag får.

Det är något förvridet och sjunkande och alldeles, alldeles för starkt för att ignorera. Som att hamna på botten av en pool fylld med svart vatten på en ljus sommardag – jag borde hitta min väg ut. Den är precis där. Men varje gång jag simmar mot ytan sjunker jag bara längre ner. Tunga vikter spänns fast på mina anklar och hur mycket jag än försöker så får jag inte loss dem.

Jag borde inte känna så här.

Jag vet det.

Det är något fantastiskt, och samtidigt fruktansvärt, med att släppa en bok, ett verk, som är så personlig. Som är så fullkomligt du.

Låt mig backa några steg. Veckor. Månader.
År.

Låt oss börja där allt tog en vändning. Där jag skrev mitt namn på ett vanligt, vitt papper och plötsligt “var någon”. Plötsligt var “cool”, “kreativ”, “egensinnig” och “någon man skulle se upp till”.

Låt oss börja när jag skrev på mitt bokkontrakt och en hel värld öppnades upp, full av möjligheter som har varit så ofattbart långt ifrån mig innan att jag aldrig knappt trodde att de ens fanns. Jag gick från att leva under existensminimum, i en trång lägenhet med två yngre systrar och vår deprimerade, arbetslösa mor. Jag gick från att vara någon som blev kallad “ohyra” på stan, någon som blev uppmanad att äta extra mycket lunch i skolan, någon som hade tre extrajobb på gymnasiet för att få ihop matpengar till familjen – till någon som plötsligt var “speciell”.

Det är en euforisk känsla att inse att det finns en stege upp från botten och du precis har hittat det nedersta trappsteget. Och att du faktiskt kan klättra upp.

Men vad händer när stegen kollapsar? Om du kommit halvvägs upp och den plötsligt går av? Om du faller ner till botten igen?

Som sagt – jag borde inte känna så här. Jag vet det.

Men de senaste månaderna har kris efter kris efter kris efter kris utlöst varandra. Jag har förlorat och jag har vunnit och jag har förlorat dubbeltupp igen. Jag tänker inte gå in på detaljer, för som rubriken lyder – hur öppen och ärlig kan man egentligen vara?
Men för varje kris, varje felsteg och förlust så har de där trappstegen gått sönder, ett efter ett har de ruttnat och fallit isär. Och nu fruktar jag att titta bakåt för att inse hur pass nära botten jag kan vara igen.

För mitt livs största projekt, ett verk som är jag, är ute i världen.
Och samtidigt har jag insett hur pass många andra verk som det redan finns. Hur många andra blottade själar som är där ute på hyllor i bokaffärer och väntas på att köpas. Väntar på att bli älskade och hitta hem.

Och jag är rädd för att falla. Rädd för att den där sista motgången, att mitt livs verk aldrig hittar hem, ska vara den som får de sista trappstegen att förfalla.

Jag nämnde innan att min mor var deprimerad. Vad jag inte nämnde är att hon fortfarande är det. Att hon faktiskt har en delvis ärftlig psykisk sjukdom.

Du kanske undrar varför det är en detalj jag hakar upp mig på? Varför jag envisas med att ta upp någon annans liv, någon annans diagnos – igen?

Men den fråga jag har ställt mig hela livet är: hur långt måste jag sjunka för att inte lyckas ta mig upp igen?
Och hur långt har jag redan sjunkit?

Jag borde inte vara här. Jag borde inte känna så här.

Jag vet det.

Så vad säger du – hur ärligt är för ärligt?

Om du någonsin undrat hur en ångestattack ser ut, this is it.