För bara 50 år sedan var kvinnan fast i hemmet, oftast i en liten förort utan fordon eller medel att ta sig någon annanstans än till affären för att köpa varor till hemmet. Det fanns kvinnomagazin som gav tips om hur du som hustru skulle “hålla din man lycklig” och “inte vara till besvär”. Du skulle helt enkelt “veta din plats”.

Samtidigt kunde alla tjejer och kvinnor som inte passade in i samhällets påhittade mall kastas ut från hemmet. Kvinnor som sa ifrån, som blev gravida utanför äktenskap, eller som bara ansågs för “flörtiga”, kastades till Madhouses eller så kallade Magdalene Laundries.

Häromdagen såg jag på filmen The Magdalene Sisters, en film som berättar historian om tre unga kvinnor som blir skickade till just en Laundrie. Varför blev dem skickade dit?
Margaret blev våldtagen av sin kusin(!) och istället för att han ska skickas till fängelse anses inte hon längre ren och blir körd dit av stadens präst.
Bernadette gillar uppmärksamheten hon får av killar, det faktum att hon aldrig rör dem eller agerar på det spelar ingen roll. Hon anses inte längre ren och skickas bort.
Rose föder ett barn utanför äktenskap. Hennes mor vill inte ens se på barnet i hennes famn, hennes far och deras präst tvingar henne sälja bort barnet till ett rikt par. Och Rose? Hon skickas iväg för att aldrig komma tillbaka.

Filmen utspelar sig inte under 1800-talet som ni kanske tror. Detta var 1964. 52 år sedan. Den sista Magdalene Laundrie stängdes 1996.

Efter filmen var slut satt jag stilla i sängen och stirrade på min spegelbild på väggen. För det där hände, det där har hänt. Det hade antagligen hänt mig. Jag stirrade på kvinnoansiktet som stirrade tillbaka, tänkte på vad det är vi kvinnor strider för. Vad vi har slåss för genom åren. Varför vi aldrig får sluta.

Vi är inte ägodelar att leka med. Vi är inte prydnad för män att glo efter. Vi är inte en fucking platt matta, vävd efter mannens behag att göra vad han vill med. Vi är inte inhemska tjänare, inte heller barnvakter gjorda av skal som endast lever för att föda barn.

Vi är så mycket mer.

Vi är det förtryckta som bubblar upp till ytan. Vi är systrar som håller varandras händer, bildar starka kedjor av viljor.
Och vi är ostoppbara.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Just 50 years ago, the woman was trapped in the home, usually in a small suburb with no vehicle or means to get somewhere other than to the store to buy goods at home. There were women’s magazins that gave tips on how you as a wife should “keep your man happy,” and “not be any trouble”. You would simply “know your place.”

At the same time, girls and women who did not fit into society’s fictional template was thrown out of their homes. Women who didnt agree to the traditional ways, or who became pregnant outside of marriage, or who only was considered for “flirty” was dragged to madhouses or so-called Magdalene Laundries.

The other day I saw the movie The Magdalene Sisters, a film that tells the story of three young women who was sent to one Laundrie. Why were they sent there?
Margaret was raped by her cousin (!) And instead that he be sent to prison, she is not longer considered pure and was driven there by the town priest.
Bernadette likes the attention she gets from guys, the fact that she will never touch them or act on it does not matter. She is no longer considered pure and has to be sent away.
Rose gives birth to a child outside marriage. Her mother would not even look at the child in her arms, her father and their priest forced her to sell the child to a rich couple. And Rose? She was sent away to never come back.

The film is set not in the 19th century as you might think. This was in 1964. 52 years ago. The last Magdalene Laundrie was closed in 1996.

After the film was over, I sat quietly in bed, staring at my reflection in the wall. Cause that happened, that has happened. It had probably happened to me. I stared at the women face that stared back, thinking about what it is that we women are fighting for. What we have fought for over the years. Why we must never stop.

We are not possessions to play with. We are not ornament for men glared after. We are not a fucking flat carpet, woven by man’s pleasure to do what he wants with. We are not domestic servants, nor babysitters made of shells that only live to bear children.

We are so much more.

We are the oppressed bubbling up to the surface. We are sisters who hold hands, form strong chains of wills.
And we are unstoppable.

womenday