Det är snart dags. Snart kommer boken jag har jobbat och slitit med i över tre år att komma ut. Att faktiskt gå att köpa. Att gå att hålla i. Läsa.

Och jag tror att jag precis har börjat inse det. Att folk faktiskt kommer att kunna läsa den och kommentera och kritisera. Att mitt livs hittills största projekt snart kommer publiceras för alla att se och ta del av. Mina tankar, rädslor och förhoppningar. Mina drömmar och farhågor. Allt kommer vara där. Öppet. Sårbart.

Det är läskigt.

Och med den insikten kom all ångest. Alla tvivel.
Tänk så är boken egentligen sjukt dålig? Tänk så kommer ingen förstå vad det är jag försöker säga? Tänk så är det här min författarkarriär tar slut?

Jag har länge trott att jag har haft en klar bild, en helhetsbild, av allt i manuset – att alla delar har legat på plats. Alla karaktärer var redo att möta omvärlden, alla händelser och känslor klara för att skildras av andra människor.

Men sedan skickade jag iväg manuset för en sista gång till min redaktör. Tog en paus – läste en annan bok. Och sakta kom alla frågor, alla jämförelser med andra böcker i samma genre: är mina karaktärer verkligen tredimensionella? Har de djup? Har de mening? Skiljer de sig verkligen åt eller är alla likadana?

Så nu sitter jag här och går igenom manuset. Igen. Läser varje replik högt. Igen. Går in i varje karaktär i varje scen. Igen. Går igenom allas bakgrundshistorier. Igen. Och hoppas att denna ångest ska släppa.

Har ni samma problem, eller är det bara jag?

Releasedatum 21 september!