Tänk dig att du växer upp och redan som spädbarn slits du ifrån din mor. Tänk dig att du spärras in i ett rum fullt med andra människor, så fullt att ni i princip går på varandra. Tänk dig att du måste bo i din egen avföring och aldrig får känna solens strålar på ditt ansikte eller doften av frisk luft eller gräs mellan dina tår. Tänk dig att hela ditt liv är ett elände, ett nytt lidande efter det andra, allt på grund av att en självutnämnt “högre släkte” inte tycker du är värd mer. Att allt som är du – alla minnen, alla känslor, varje centimeter av din kropp – är något att äta.

Och inte äter dem dig för att de behöver det. De äter dig för att de helt enkelt tycker det är gott. För att av någon anledning så är det bara du som är god nog att äta när det finns tusentals alternativ till föda.

DET är egoistiskt om du frågar mig.

Jag har varit vegetarian så länge att jag glömt hur lång tid det gått. Med andra ord så har det gått år, säkert mer än fem, utan att jag (medvetet) stoppat kött i munnen. Och de få gånger jag råkat få en kyckling bit i min vego-pasta på restaurangen har jag snabbt mått illa och fått upp den igen. För så fel känns det.

Jag har länge tyckt att det är fel att äta kött. Inte bara fel, det är groteskt.

Men den senaste tiden, rättare sagt sedan vi var i Grekland över min födelsedag, så har jag börjar tänka om. Jag fick en kort utläggning till vad som händer djuren i mejeriproduktionen och det har följt mig.

Det är dags att tänka om, även för mig.
För en vegetarisk kost må göra slut på viss tortyr, men långt ifrån allt.

 

edfeldt_1