Jag hade faktiskt inga som helst planer med mitt liv sommaren efter att jag slutade gymnasiet. Jag hade gått Naturvetenskapliga linjen med inriktning kemi i Jönköping. I tre år hade jag alltså plågats med ämnen fulla av instängda formler, mönster som inte gick att bräcka och regler som fick en att känna sig instängd i en bur som ett djur. Jag har läst t.o.m. Matte E och Kemi C och Fysik B.

Sommaren efter studenten var jag insatt på att plugga vidare inom kemi. Och nu när jag tänker efter varför så har jag faktiskt ingen aning, förutom att det skulle vara prestige. Som tur var tog jag ett sabbatsår där jag istället jobbade ihjäl mig på tre arbetsplatser och spenderade alldeles för mycket pengar på pizza och vinboxar.

Att jag hamnade inom journalistik är lite av en slump. Under mitt sabbatsår träffade jag Mia (som hjälpte till att bygga berget med alla pizzor och vinboxar). Hon sa flera gånger att jag var “Så jävla nyfiken, du borde bli journalist”, eller “Du kan ju inte hålla käften, du borde jobba i radio”, eller “Ska du sminka dig så mycket? Du borde vara i TV”.

Ja, vad kan jag säga? Jag sökte till Journalistik och multimedia och kom in.

Första året hade jag inga som helst planer på att studera utomlands. När det kom in studenter i klassrummet som berättade om hur “givande” och “fantastiskt roligt” det var att plugga utomlands himlade jag med ögonen. Inte hade jag tid (eller mod) att flytta utomlands helt själv? Jag som bara hade bytt min mammas lägenhet i Jönköping till min mosters i Stockholm.

I andra året, när tentor och duggor kändes med avslappnat. När hysterin att plugga innan tentor byttes ut till insikten om tentaöl efter, så dök utlandsstudier upp mer på tal. En klasskamrat sa till mig: “Om ett jobb står mellan mig och en annan ansökande och de ser att jag studerat utomlands en termin och hen inte har gjort det. Så är ju chansen större att jag får jobbet”.

Needless to say, journalistyrket är väldigt tävlingsinriktat.

Men det var faktiskt inte (bara) därför jag plötsligt ville utomlands. Ni ser, jag har aldrig varit en sådan person som tar sin ryggsäck och bara drar någonstans. Jag har alltid behövt den där tryggheten som finns med WIFI’t hemma och vetskapen vart/när/hur/varför.

Så en dag flippade jag ut på mig själv. För jag insåg att trots att jag bytt ämne och “flytt” från alla de regler och mönster som finns inom matematikens och fysikens värld, så var jag fortfarande fast. Stod fortfarande still i mitt egna mönster och mina egna formler för vardagen. Och jag var så fruktansvärt trött på det.

Så varför valde jag Irland?
DET är nog den bästa frågan jag har fått svara på i hela mitt liv för jag har bara två ord att säga: PUBAR och GRÖNT.

Och hey, jag kommer aldrig ångra mig.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

I actually had no plans with my life the summer after I finished high school. I had studies Science with specialization in chemistry in Jönköping. In three years I had thus been plagued with topics full of trapped formulas, patterns that could not outdo and rules that made you feel trapped in a cage like an animal. I have read even Math E and Chemistry C and Physics B.

The summer after graduation, I was sure I was gonna study further in chemistry. And now that I try to guess why, I have no idea, except that it would be prestige. Luckily, I took a sabbatical where I instead was working myself to death with three jobs and spent way too much money on pizza and wine boxes.

How I ended up in journalism is a bit of a coincidence. During my sabbatical, I met Mia (who helped build the mountain with all pizzas and wine boxes). She said several times that I was “so damn curious, you ought to be a journalist,” or “you can’t shut up, you should work on the radio,” or “do you wear that much make up? You should be on TV.”

Yes, well what can I say? I applied to journalism and multimedia, and came in.

The first year, I had no plans on studying abroad. When students entered in the classroom and talked about how “rewarding” and “fantastic” it was to study abroad, I rolled my eyes. I had not time (or courage) to move abroad by myself? I had just switched my mother’s apartment in Jönköping to my aunt’s in Stockholm.

In the second year, when exams and quizzes started feeling more relaxed. When the hysteria that cramming before exams was changed to the realization of beers after, then the thought of studying abroad cam up more and more. A classmate told me: “If it’s between me and the other applicants for a job, and they see that I studied abroad for a semester and a she have not, it’s a greater chance that I get the job.”

Needless to say, the journalistic profession is highly competitive.

But that was actually not (just) the reason why I suddenly wanted to study abroad. You see, I’ve never been a person who takes his backpack and just goes anywhere. I’ve always needed that the security available with the WIFI at home and knowing where / when / how / why.

Then one day I freaked. Because I realized that even though I changed the topic and “escaped” all the rules and patterns that exist in the mathematic- and physic-world, I was still stuck. Stood still quiet in my own patterns and my own formulas for everyday life. And I was so terribly tired of it.

So why did I chose Ireland?
It is probably the best question I have answered in all my life because I have only two words to say: PUBS and GREEN.
And hey, I will never regret it.

12769484_10153277803655563_1961882064_n 12789709_10153277803480563_707035976_o 12788062_10153277799865563_133470449_n

IMG_416822