Lizette Edfeldt

Home / Stories / Dripp dripp dropp

Dripp dripp dropp

  • Date:
  • Category: Stories

När jag har fastnat i mitt bokmanus, när redigeringen känns oändlig och olidlig. När jag tvivlar på mig själv som mest. Då brukar jag stanna upp, ta en paus (och antagligen obscena mängder socker), och skriva något annat. Något som inte har med boken att göra alls, bara för att stretcha fingrarna

Den här texten skrevs vid ett sånt tillfälle och var menat som ett tävlingsbidrag till tidningen Skriva (som jag sen glömde skicka in hehe). Temat var ”Blodet”. 

Hope you enjoy!

——————————————————————


Dripp dripp dropp.

Instängd i ett kallt, grått rum med fyra väggar, en stor spegel, en dörr ut. Han stirrar på mig från andra sidan det slitna stålbordet. De gråa ögonen skiner varmt i det starka, gula lampljuset. Men mannen är inte varm, han är kall och grå med sitt gråstrimmiga hår, gråa kostym och gråa uppsyn. Allt är grått. Mannen är färglös.

Han lägger huvudet på sned, försöker utstråla en empati han inte besitter när han ser på mitt röddränkta ansikte. ”Jag förstår hur svårt det måste vara, men kan du säga någonting om hur hen såg ut?”

Det stinker järn runtom mig, droppar rött från mina hårtoppar ned till det vita golvet. Små pölar bildas där, röda pölar av deras livskrafter som stulits. Jag finner mig stirra på dem, tänker på kropparna där detta blod brukade flyta. ”K-k-kommer inte ihåg.” Tvingar ned luft i min hals. ”Hen var inte d-där när jag

”När du vaknade.” Han nickar för sig själv. Gråa ögon stirrar på mig, illusionen av empati i dem spricker. ”Tror du att jag är dum, flicka lilla?” Han reser sig plötsligt upp, stolen slår hårt i golvet. Ljudet dånar som ett skott i mina öron. ”Varför skulle mördaren skjuta hela din familj och lämna dig? Varför vaknade du upp mellan deras lik, utan att ens ha hört skotten?”

Jag brister, börjar hulka. Tårvattnet blandas med den röda geggan på mina kinder, bildar nya blodpölar på golvet. ”J-jag vet inte.” Kroppen skakar skakar skakar, näsan försöker tränga undan stanken runt mig, på mig, i mig. Ögonen försöker se förbi de röda tårarna. ”S-s-snälla”, snyftar jag.

Dripp dripp dropp.

Mannen går runt bordet, sätter sig framför mig. Gråa ögon mörknar, blir svarta. ”Din mor, min kollega, var en av dem bästa poliserna i Stockholm. Förstår du hur jag finner det konstigt att hon inte…” Mannen blundar, andas tungt. När han öppnar ögonen igen är de blödiga.

Jag snyftar igen, hör hennes röst mellan väggarna. Hör det eviga dripp dripp dropp från deras blod, känner det på min kropp, i varje öppning. Ser synen av deras kropparna runt mig när jag vaknar. Min familj som tömts på livskraft i min säng.

Han gnuggar ögonen med fingrarna. ”Vet du om någon ogillade eller var sur på någon i din familj? Någon som kan ha velat ha dem döda?”

Mamma håller sig kvar mellan dessa fyra väggar, viskar i mitt öra om och om igen: ”Det är för ditt eget bästa.” Jag drar handen över mina röda armar, de som är blåa under. ”Nej. V-vet du?”

”Nej.”

Blodet på mig torkar, blir kallt där det innan varit varmt.

Två snabba knack på dörren. Ett kvinnligt huvud tittar in. ”Göran, du behövs.”

”Jag är inte klar här.”

Kvinnan vrider på huvudet och tar in åsynen av mig, som om hon precis insett att jag är här. ”Förlåt. Men du vill se de här.” Hon räcker fram två papper.

Mannen suckar och tvingar bort sin blick från blodet på mina kläder för att ta emot teckningarna. Målningarna av min styckade familj. När han tittar på mig igen är ögonen inte längre svarta. ”Er granne är konstnär, eller hur?”

”J-j-ja.”

”Det fanns spår av målarfärg på kropparna”, säger kvinnan.

”Vi är klara här, larma sociala”, ropar mannen till någon utanför när de stormar ut ur rummet.

Dripp dripp dropp.

Jag blir ensam kvar med deras stulna livskraft. Stanken blir sakta till parfym.

Mammas lögner ekar mellan väggarna igen. ”Du förtjänar detta, flicka lilla. Det är för ditt eget bästa. Det är ditt fel som gjorde mig arg.”

Jag tvingar min själv att skakar igen, samtidigt doppar jag fingertopparna i mer blod. Döljer färgen under.

Ni fick vad ni förtjänade.

Varje blåmärke under blodet tycks pulsera. Varje minne av hur jag fick dem det bränner i mig. Alla gånger jag gjorde fel. Alla gånger mina verk inte var bra nog för dem. ”Om inte ens grannen kan lära dig kan ingen.”

Men hon lärde mig tillräckligt. Hon lärde mig precis hur jag ska kopiera henne. Och min mor lärde mig hur man döljer hemligheter.

Hennes först – mina sen.

Jag andas in doften av blodet, tårna dansar till dripp dripp dropp. Och fejkar en snyftning.

Perfekt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

>> <<