Du kan kalla mig Lisa.

Du kan kalla mig Fatima eller Alex eller Amina. Du kan kalla mig vad som helst. Det spelar ingen roll, för du kommer ändå ha glömt bort det efter en timme. En timme, det är allt som krävs för att skrubba bort allt som hänt. Den vita, tröga geggan mellan mina ben, det torkade blodet i min mungipa, huden under mina nu ojämna naglar, smutsen och svetten på det ljusa trägolvet.

En timme är allt som krävs för att skrubba bort alla synliga spår från händelsen som jag vill glömma.

Du är redan ute i hallen, redan på väg ut ur lägenheten. Lägenheten som jag älskade för 30 minuter sedan, men som jag inte vet hur jag ska kunna leva i nu. Min favoritspellista på Spotify flödar ut ur högtalarna. I’m waking up to ash and dust. I wipe my brow and I sweat my rust. I’m breathing in the chemicals. Jag andas in ett ansträngt andetag, samtidigt ekar Radioactive ut i rummet. Ljudvibrationerna känns som skall i mina öron, ord som för 31 minuter sedan var peppande har nu fått en annan mening.

Plötsligt står du framför mig, stirrar ned på mig med de där mörka ögonen. De som var vackra för 32 minuter sedan. ”Sluta lipa, du ville ju. Det var ju du som bjöd hit mig, vad trodde du skulle hända?”

Inte det här, aldrig det här. Det är sådant som händer i filmer, sådant som man hör om i nyheterna. Sådant som man aldrig tror ska hända en själv.

Du rycker på axlarna när jag inte svarar, lägger huvudet på sned och ser förvirrat på mig. Som om du faktiskt inte förstår vad som nyss inträffat. Som om det är mig det är fel på.

”Jag trodde du var en skön tjej”, suckar du. Sedan går du åter mot hallen. Jag hoppar till när dörren smälls igen, men sitter kvar på trägolvet. Vet inte om jag kan resa mig upp, om jag kan ta mig ut från de senaste 33 minuterna.

I raise my flag and dye my clothes. It’s a revolution, I suppose. We’re painted red to fit right in.

Det spelar ingen roll vad du kallar mig – skön, pryd, slampa, hora, bitch, sötnos – allt betyder samma sak. Det kvittar om jag har på mig en kort, tajt klänning eller en heltäckande overall. Det kvittar om det var jag som tog första steget eller om jag någonsin tog ett överhuvudtaget. Jag är fortfarande fast, fortfarande instängd, inlåst i en bur byggd av dig och dina. En rostig, föråldrad bur som jag alltid har levt i men aldrig sett innan. Dess galler har jag hängt mot, kastats mot, slagits mot i åratal utan påverkan. De har ändå fört mig hit.

All systems go, the sun hasn’t died. Deep in my bones, straight from inside.

34 minuter tar det. 34 minuter efter att du drog ner mig på golvet, 33 minuter efter att du slog mig på käken, 32 minuter efter att du stoppade in handen innanför mina trosor, 31 minuter efter att du…

I’m radioactive, radioactive.

34 minuter tar det för mig att ta mig upp från trägolvet. En timme tar det att skrubba bort alla tecken på att du var här. Samma tid som det tar för dig att glömma bort mitt namn.

Men jag kommer alltid komma ihåg ditt namn, det är inpräntat i rosten på mitt galler.

Och du kan kalla mig hämnden.

Obs! Detta är fiktion och inte en sann berättelse om mig.
Men det är verkligheten för många, många andra.