Det hände igen.

Golvet är hårt under mig. Träet knakar högt när jag skakar tyst. Alla fönster är stängda, men ändå hör jag dem – skratten. Livet. Alla människor som fortsätter sin kväll som vanligt. Det spelas musik och folk dansar säkert i solens starka, varma strålar där utanför. Ler och njuter av livets glädje.

Men inte här inne. Här inne är det kallt och grått och tomt.

Här inne finns bara jag.
Och hon.
För hon vägrar lämna mig.

Jag hör hennes skratt innanför väggarna, det ekar med dem utanför fönstret. Jag ser henne dansa på festivalfältet, ser hur hennes lockar skimrar i strålkastarnas ljus i natten. Känner hennes livsglöd som en hårt dragen sträng.

Inte igen.

Jag försöker resa mig upp. Försöker nå pappersnäsdukarna. Försöker få bort bilderna av henne från mitt huvud. Minnena som spelas på repeat.

Varför såg jag det inte? Varför missade jag det igen?

För på festivalfältet var det inte bara skratt och dans. Det var mer. Det var mörker och kommentarer och frågor som inte besvarades.

Men var det signaler? Var det ett rop på hjälp?

Sakta sjunker jag ner till trägolvet igen. Pressar mig mot den hårda ytan. Lyssnar till skratten utanför. Hennes skratt.

Och hoppas att hon någonstans fortfarande dansar.