En vind drar i mitt hår. Lockar flyger med i dess dans i en tyst melodi. Doften av gräs och blommor blandas med aromer av vindruvor. Doften av frihet. Solens strålar kikar ut mellan trädgrenarna och värmer ståpälsen på min hud, den jag fått av hans hårda ord. Ett minne flashar förbi inom mig. Minnet om senaste gången samma ståpäls prydde min hud.

Mobilen i fickan vibrerar, skärmen lyser upp i ett nytt meddelande:
Att inte slåss för någon man gillar är jävligt löjligt och dumt.

Att tvingas slåss för någon som bara skadar en är värre.

Vi står i mitt sovrum, i en annan stad, i en annan tid. Men orden är samma, vreden i dem är desamma. Ägandet och rättfärdigandet. Skuldbeläggandet. Att inget varit hans fel. Att jag var problemet.

”Jag har inte tagit dig för givet.”

På samma sätt som man inte tar vattnet i kranen för givet.

Jag skrattar i solstrålarna, känner dem dra över mitt ansikte. Samtidigt tänker jag på de gånger hans handflata kolliderat där. De gånger han skrattat åt hur sur jag blev av hans ”små bitchslapar”. Jag tänker på hur liten de fick mig att känna mig, hur de slog ut min eld och hur hans skratt efter dem tände den igen. Sedan hör jag hans ord runt mig, som ett inbränt minne som klöser sig ut i det fria. Alla de gånger han har kallat mitt jobb ”dreggigt”, alla de gånger han har skrattat åt mina problem eller avfärdat mina planer. De gånger han har tryckt ned och förlöjligat saker som han vet att jag tycker om.

”Yeah bye miss 0 respect.”

Min respekt går främst till mig själv, inte dig.

Jag tänker på min första pojkvän. Hur han försökte göra detsamma. Hur han genom manipulation, förtryck och otrohet fick mina gnistor att svalna. Hur han byggde en hög av död aska av vad som var jag. Han som tyckte att mitt liv, min vilja och min tid inte var lika värdefull som hans. Han som envisades om att jag skulle ta mig till honom mitt i natten, för att han behövde mig, för att han älskade mig och mådde dåligt, och sedan åkte bort på en fest han fått nys om. Hur han lämnade mig utanför hans husdörr i mörkret och sedan bortförklarade det som att det var min idé.

”Jag sa ’kom om du vill’, inte att du måste komma.”

Du kan inte ringa mig, märkbart berusad, be mig att komma dit och sedan tro att jag inte kommer för din skull. För att du är just berusad.

Så jag står nu i parken där jag har skickat iväg mitt sista sms till honom, där jag har bestämt att jag har fått nog. Att jag inte längre tänker dansa denna dans med en person som bara vill att jag ska följa hans steg utan protest. En person som inte får mig att le eller skratta längre, som alltid lämnar mig emotionellt utmattad och stjäl mina gnistor.

Sedan känner jag hur gnistorna sprids längs min hud, trycker ned ståpälsen som uppenbarades för en timme sedan. Ståpälsen som jag vet antagligen kommer att smitta mig igen. För jag kommer att välja fel igen, falla för fel. Någon som lockar med samma eld, med samma vilja, bara för att ta min. Men det kommer att vara då.

Inte nu. Nu ska jag brinna.