Allt känns så sjukt overkligt just nu. I tisdags fick jag ett mejl från förlaget om att Brännmärkt nu kommit in till dem. Och som den hyper-person jag är så sprang jag självklart dit (efter en del hyperventilerande och oroande för kläder – man måste ju göra ett bra första intryck liksom).

På vägen så slog det mig att det var nu det gällde. Alla stavfel i boken (som jag vet vi kommer att hitta) är där. Och kommer att förbli där. Alla smågrejer och trådar som jag har pysslat med fram och tillbaka de senaste månaderna är nu tryckta och satta i sten (okej, trä. Papper är ju av trä, men du förstår poängen).

Tänk så öppnar jag den och ser alla fel? Stora som små?

Men det var inte det som hände först.

Jag kom dit, hämtade några av mina friex och åkte till en kompis för att göra en hemleverans så att hon skulle hinna få med sig boken till Grekland. Jag var så uppe i varv att jag inte ens stannade för att öppna boken förrän jag satt på tunnelbanan till henne. Och det var då jag började gråta.

För det var mina ord i den där boken. Mina tankar och formuleringar och dåliga skämt. Allt som jag jobbar med i över tre år var bara där. En ganska obeskrivlig känsla.

Sedan dess har jag hunnit hitta ett stavfel och ett formässigt fel i texten.

Men vet du vad?

I don’t give a shit.

Cause it’s perfect anyway.