För några veckor sedan – dagen innan nyårsafton för att vara mer precis – skickade jag in mitt bokmanus till redaktören för (förhoppningsvis) sista gången!

Lugn. Andas. Gå vidare.

Men självklart var jag inte alls klar – inte enligt mig själv. Redan samma kväll, innan min redaktör ens hunnit öppna mejlet, skickade jag en ny version av bokmanuset till henne. En version med två repliker till i slutet av berättelsen som jag var säker på skulle vara avgörande.
Och det var det, det var sista gången jag skickade in manuset.

Trodde jag.

Sedan dess har jag hunnit mejlat min redaktör två gånger till med nya ”uppdaterade versioner” av manuset. Och varje gång har jag varit säker på att det var sista gången.

Okej, lugn. Andas. Se inte tillbaka.
Ser jag tillbaka blir jag fast igen.

Så nu, för att inte gå min redaktör på nerverna, för att undgå att falla in i ett mörkt och djupt hål fullt av tvivel, så är jag både klar och oavslutad.

För nu är det dags för bok två och ett helt nytt år av utforskande, självrannsakan och allt för mycket socker.

Andas. Le. Skratta. Fortsätt.